I Amerika har kvinnor redan tagit kontroll
Nyss fick ett av jordens viktigaste företag, General Motors, som tillverkar nästan flest bilar i världen och har tiotusentals anställda, en ny chef.
Denna är en kvinna.
Det togs för givet att den 52-åriga Mary Barra, med 33 år i företaget, fick en lön lägre än mannen som företrädde henne, speciellt som denne var legenden Dan Akerson, som tillsammans med president Obama räddat företaget från undergång.
Så vad är Barras årslön inkluderat bonus? Svar: 14,4 miljoner dollar, lika med 94 miljoner svenska kronor. Det är 60 procent mer än Akerson hade.
Snacka om kvinnolön.
Naturligtvis berättar jag detta för att mucka gräl.
Jag är nämligen en av de miljoner svenska män som i decennier varit för all form av jämställdhet mellan könen och sett denna jämställdhet forsa fram. Flera generationer män tar likställdheten som given.
Jag är just tillbaka från en reportageresa i Afrika. I Malis huvudstad, Bamako, fann jag att samtliga från UD i Stockholm utsända personer till attraktiva poster var kvinnor. Icke en gubbe i sikte. Kanske dags att kvotera in en karl?
Varför är då gnället bland svenska kvinnor så stort och tonen så aggressiv?
Jag är rimligtvis inte den ende svenska killen som är trött på de sura minerna och de kränkta formuleringarna. Varför detta felfinnande? Blondinbella och Jens Spendrup strimlas om de sätter ett kommatecken fel. Och fan ta Zlatan som han vägrar inse att damfotboll är lika bra - eller bättre - än fotbollen i de europeiska ligorna.
Det är en stötande revanschism, när kvinnliga opinionsbildare inte vill se och erkänna sina framgångar.
Därför hakade nyss en kollega till mig upp sig på att Leif GW Persson är populär trots ålder och skröplighet och kan visa sig i tv. ”En åldrande man kan vara uppburen och älskad hur han än ser ut. En kvinna i samma ålder är förbrukad.”
Om det är så är det naturligtvis åt helvete. Fenomenet är i så fall ett lokalt svenskt arbetsplatsfenomen - SVT söker kuttersmycken - och kan med enkla medel lösas lokalt.
Det är inte likadant ute i världen. Jag finner att av USA:s tv-personligheter är de fyra i topp både kvinnor och tämligen gamla: Katie Couric, som är stjärna i tre kanaler, är 57. Oprah Winfrey, ett världsnamn, har fyllt 60. Diane Sawyer, som är nyhetsankare i en prestigekanal, är 68. Stjärnintervjuaren Barbara Walters fyller 85 i sommar.
I stället för att ta till den kränkta tonen kan de svenska aktivisterna säga: Låt oss bli som i Amerika! Då noterar vi också, att när världens viktigaste finansiella post tillsätts, den amerikanska riksbankschefen, går den till den vithåriga, 67-åriga Janet Yellen. Och nästa president i landet kan mycket väl bli Hillary Clinton, som då fyllt 70 år.
Det går bra för Amerikas tjejer och gummor. Gnällfaktorn i amerikansk feminism är liten.
När jag senast begav mig på reportageresa till Amerika stack en medveten svensk kvinna - tillika företagsledare - till mig en bok. Hon uppmanade mig att läsa den på planet över Atlanten. Boken bar titeln ”The end of men and the rise om women” av Hanna Rosin. Provokativ och rolig.
Ett kapitel i boken gav mig impulsen att bila till tvillingstaden Opelika-Auburn i den så ofta misskända sydstaten Alabama.
Kvinnorna i den parkliknande universitetsstaden är nöjda, ty de tjänar bra med pengar. Kvinnors medianlön i staden, stor som Sundsvall, ligger 40 procent högre än männens.
Skälet är rationellt. Stadens universitet har blomstrat i 150 år. Fler kvinnor söker sig dit. De kommer ut med bättre betyg än männen (det är som i svenska skolan).
De anpassar sig till den ekonomiska omstruktureringen: bye-bye till bygdens traditionella ”manliga” rostindustrier, i stället in i en värld av industrier som bygger på forskning och att ha huvudet på skaft.
De välbetalda kvinnorna bär titlar som team facilitators och coaches.
Männen glider omkring och väntar på jobben som aldrig kommer tillbaka. Mentalt talar de den gamla tidens språk. Männen är rigida, kvinnorna rörliga.
Kvinnorna använder sin nyfunna säkerhet till att ta kontrollen i fackföreningar, klubbverksamhet och politiska organisationer. I företagsledningarna driver de framgångsrikt frågan om flexibla arbetstider.
Kvinnornas framgångar är inte unika för Opelika-Auburn. En forskningsrapport från 2 000 amerikanska stadsregioner har resultat: I 1 997 - alla utom tre - har unga kvinnor högre inkomst än unga män.
Detta, skriver Rosin, är en ny världsordning. ”Dynamiken förändras i samhällets alla sektorer, äktenskap, sex, barn, arbete och mera till.”
Under två dagar i stan mötte jag inte en kränkt kvinna. Jag hörde inte en gnällig ton. Det är en miljö som kanske till och med skulle ta Zlatans damcykel med ett leende.
Jag läser just nu …
… den förtjusande, 640 sidor tjocka, härligt illustrerade biografin över Tore Wretman, kocken och krögaren som gav svenskarna smak för mat. Skildringen ger insikter i 30- och 40-talens krogvärld, inte bara i Stockholm, där ju Wretman revolutionerade alla koncept, utan också i Frankrike, där han var lärling, och i Amerika, där han jobbade på lyxhotell: Wretman fann att den franska noggrannheten går att kombinera med business. Mats Ekdahl har charmigt och lärt skrivit en bok som bör vara obligatorisk läsning för dagens rockkockar och för oss som gillar mat.
Almedalen är skurken …
… när en toppolitiker görs till ”ett offer för alkoholen” och den viktigare detaljen, att han stal whisky på Systemet i medier görs till en bagatell. En läsare mejlar mig den synpunkten. Han pekar på att det incestuösa förhållandet mellan politiker och journalister varje år under en rosévinspackad vecka. Det kittar samman yrkesgrupperna. Exempel: gamle Sveriges Radiochefen Mats Svegfors skrev i veckan om Mona Sahlins Tobleroneaffär: ”Komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket kända personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen.” Är kreditkortsfiffel totalt oviktigt?
Sällan syns Sverige …
… när utländska medier listar trevliga turistmål. Men New York Times har Umeå på sin 50-i-topp. Det goda med Umeå är att staden 1) är en grogrund för heavy metal-musik, 2) att bildkonsten fokuserar på samekulturen och 3) att man lätt kommer dit tack vare ett höghastighetståg från Stockholm. Känner någon igen sig?