Det där var ju ’bara’ en våldtäkt bland miljoner
Senaste sjuka nytt från våldtäktsfallet i Indien är alltså följande:
En av de misstänkta männens advokater, vid namn Manohar Lal Sharma, sa häromdagen i en intervju att han ”aldrig sett ett enda fall där en respektabel kvinna blivit våldtagen”.
Med andra ord att offret, när allt kommer omkring, får skylla sig själv.
Nu kanske mr Sharma inte är den skarpaste kniven i lådan – den vidriga gruppvåldtäkten på en buss i Delhi, som ledde till den 23-åriga läkarstudenten Jyoti Singh Pandeys död, var så brutal att samtliga advokater i staden vägrade försvara gärningsmännen i rätten. Man får anta att herr Sharma dök upp och anmälde sig frivilligt för uppdraget.
Men förutom det grova brottet är det mest otäcka här att Jyoti är långt ifrån den enda.
Enligt BBC anmäls en våldtäkt i Indien nästan var tjugonde minut. Antalet ökar hela tiden.
På så sätt blev Jyoti Singh Pandeys död en vändpunkt, menar många. Plötsligt reagerade folk i Indien mot det utbredda kvinnohatet. Tusentals gick ut på gatorna och krävde en förändring i samhället och inom rättsväsendet. Medier över hela världen rapporterade. Historien spreds som en löpeld. Ingen lämnades oberörd av Jyotis öde.
Jag är tyvärr rädd att det säger mer om manligheten än om kvinnorörelsen.
Reaktionerna på våldtäkten i Delhi handlade ju främst om att en gräns var nådd – för vad manssamhället kan acceptera.
Kvinnor våldtas, om vi ska vara krassa, överallt, varje dag. 33 000 våldtäkter sker årligen i Sverige enligt Brå, utan att någon ens kommer på tanken att gå ut och protestera.
Och inte heller denna gång var det våldtäkten i sig som väckte uppmärksamhet. Det var hänsynslösheten, den råa misshandeln. Järnröret. De dödliga skadorna.
Kalla det hederstänk eller vad du vill. Men att slå en kvinna är fortfarande mer stigmatiserat än att ”bara” förgripa sig på henne sexuellt.
Därför vände sig samhället denna gång samstämmigt bort i avsky och sa: Okej våldtäkt – men var ni tvungna att vara så fruktansvärt brutala?
”Jag vill att världen ska veta hennes namn” sa Jyoti Singh Pandeys pappa.
Det vore så fantastiskt om hennes sorgliga död kunde göra skillnad.