Staffan Heimerson: ”Det var himmelskt”
Aftonbladets Staffan Heimerson minns dagen då kriget tog slut
Segerkaos på Kungsgatan. Jubelscener. Konfettin yrde i luften. De få bilar som fanns i bruk och som drevs med gengas for tutande fram och tillbaka mellan Sveavägen och Stureplan.
Strax före halv tre på eftermiddagen, måndagen den 7 maj, hade en tysk officer hållit ett radiotal. I vilket han deklarerade, att Tyskland hade kapitulerat.
Kriget var över.
Och Radiotjänst (som Sveriges radio hette på den tiden) hade sina redaktioner på Kungsgatan 8 och sände direkt utifrån gatan.
Det var himmelskt.
Det var den 7 maj 1945 och jag var nio år och bodde ensligt på landet i Skåne hos min mormor som var 70 år gammal. Min mor var engagerad i Folke Bernadottes aktion De vita bussarna, vilka transporterade hem flyktingar från Tyskland; min mamma, som då var en 42-årig änka, kom inte fram. Hennes buss fastnade i Flensburg på gränsen till Danmark, när den staden bombades av allierade flygplan.
Jag har genom de 70 åren som gått sedan dess burit med mig minnesfragment av dagen. Jag gick i fjärde klass i Margretetorps folkskola och kom hem och fann att min mormor hade knäppt på radion, en åldrad Blaupunkt, och sa ”sssch” när jag frågade vad som stod på.
”Fred!”, sa mormor som genom kriget lärt oss barnbarn att dyrka Churchill; hon hissade flaggan på sitt Tockarp vid varje tysk motgång.
Min kusin Frans-Gustaf och jag hade adderat fältmarskalk Montgomery, Monty med baskern, till vår lista av idoler. Först senare förstod jag att även general Patton skulle finns med på listan.
Krigsslutet kom i min vardag inte oväntat. Vi kusiner, som hade haft det fiktiva flygaresset Biggles som utbildningslitteratur, visste rättfärdigheten i de allierade västmakternas invasion av Normandie ett år tidigare, hade det senaste halvåret följt krigsutvecklingen med intresse. En höjdpunkt var när amerikanska och sovjetiska styrkor den 25 april möttes i Torgau vid floden Elbes strand i centrala Tyskland.
Frans-Gustaf och jag slog upp Svenska Dagbladet (Bupplagan med nyheter som var två dagar gamla) och ritade av kartorna över offensiven och förlängde pilarna så som vi trodde att utvecklingen gått.
● ● ●
På sitt sätt fanns kriget nära. Svenska soldater var sedan flera år förlagda i baracker som slagit upp på Eriks äng. (Erik var en grannbonde). Vi spelade fotboll med de värnpliktiga och de berättade hur man ska göra med flickor.
Och sommaren innan hade, med brinnande motorer, en amerikansk B17 Flygande fästning nödlandat i Barkåkra några kilmeter från mormors villa. Frans-Gustaf och jag cyklade som dårar dit och kom fram till planet innan hemvärnet spärrat av. En ung soldat, med cigarrett i mungipan, gav mig mitt livs första tuggummi.
Jag hade journalistdrömmar och ritade varje dag på mormors brevpapper löpsedlar, som jag klistrade upp på mina storasyskons sovrumsdörrar. Nyheterna var oftast otydliga men jag tycker mig komma ihåg uppgiften om Hitlers självmord (30 april) och efterträdaren amiral Dönitz kapitulation i Flensburg (5 maj).
Vi kunde namnen på de flesta tyska nazisterna.
Under våren hade kommit en nidvisa till melodin av Lili Marlene. Vi sjöng den på skolgården:
Först sa tar vi Hitler
slår han i en sten
sen så tar vi Göring
och hänger i en gren.
Sedan så ska vi hissa opp
den där von Ribbentrop...
Men namnet Dönitz hade vi aldrig hört. Örlogschefen, storamiral Karl Dönitz hade av Hitler utsetts till efterträdare. För det flesta var det ett okänt namn.
Den villkorslösa kapitulationen upprepades klockan 02.41 på natten inför samtliga allierade i den franska staden Reims den 7 maj och trädde i kraft den 9 maj klockan 00.01.
Det var kapitulationsnyheten mormor nu lyssnade på och nyheten följdes av jubelscenerna på Kungsgatan i den svenska huvudstaden. De sändes det var en sensation i sig i direktsändning i den brusande Blaupunkten.
Mina egna minnebilder är främst Sven Jerrings känslosamma rapport från ett Köpenhamn som äntligen slapp den stöveltrampande ockupationsmakten och där hakkorsflaggorna revs ner.
Men minnesbilden är fel: det är inte förrän den 9 maj Jerring är på Raadhuspladsen.
Nu den 7 maj var det radion som gällde. Tidningen Expressen talade på sina löpsedlar i klartext om FRED och dess redaktör stod på flaket av en distributionsbil och skyfflade ut löpsedlar på Kungsgatan. Många människor fäste lötpedeln över bröstet.
Akademiledamoten Per Wästberg, som var 11 år, mindes häromdagen i en minnesartikel i Dagens Nyheter hur rektorn för Östra real kom in i klassrummet. ”Det är fred i Europa. Ni får lov!”
Wästberg tog sig till Kungsgatan, som ”fylldes av människor, kontorsfönstren öppnades och folk tömde papperskorgar över gatan. Det var ett enda stort brakande jubel, som var märkligt i sig. Sådant förekom inte i Stockholm. Det var sannerligen inte svenskt...”
Klockan var fyra på eftermiddagen och mormor och jag fick hålla oss nöjda med radion. Reportern Gunnar Helén (som senare blev både folkpartiledare och landshövding) rapporterade live, vilket var en fullständig nymodighet, om
”segern”.
Norska flyktingar hade slutit sig till yran och i etern kunde vi höra dem sjunga:
Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem
furet, vejrbidt over vandet,
med de tusen hjem.
Tusentals svenska röster stämde in.
Allt var dock inte stil och glädje. Hämndlystna fredsfirare stormade den tyska turistbyrån som hade sitt kontor just på Kungsgatan. Beriden polis med dragna sablar skingrade folkmassan.
Många har senare, med bättre perspektiv, funnit det svenska segerfirandet aningen vulgärt. Sverige hade ju de fem föregående åren varit Europas näst fegaste land (fegast var ju Frankrike med sin tidiga kapitulation och sin marionettartade Vichyregering). Svenska regeringen hade låtit tyska militärtransporter rulla genom landet och exporterat järn till Tysklands krigsindustri.
De hade gjort neutraliteten till en hållningslöshetens konst. Den gjorde oss f-i-i-i-i-nare än andra. Sverige fortsatte med sin hållning in i krigets slutmånad. När norska exilregeringen i London bad Sverie att mobilisera för att bidra till att de stora tyska styrkorna i Norge skulle ge sig, svarade svenska regeringen: Det riskerar bara att provocera tyskarna.
Svaret chockade Winston Churchill som i en PM skrev:
”Jag anser detta vara svenskarnas sista chans att rädda sitt namn inför världen. Till för ett par månader sedan kunde de försvara sig med att de var rädda. Nu har de ingen annan ursäkt än den beräknande själviskhet, som har utmärkt dem under båda krigen mot Tyskland.”
I radio hörde mormor och jag nu statsminister Per Albin Hansson på skånska hålla tal. Det var kärnfullt och bara fyra minuter långt. ”Kriget är slut i vår världsdel ...” löd nyckelmeningen. ”En mardröm har släppt sina tag.” ”Det är inte av förhävelse utan av tacksamhet som jag nämner, att vårt land lyckats hålla sig utanför kriget ...”
Kungsgatan jublade. ”Fred! Aldrig mera ska det bli krig”, sa människor till varandra. Några människor hade av slump bestämt sig för att gifta sig den sunde eller åttonde maj. Bröllopstelegrammen kom att lyda:
Ni som i dag går in i lyckans Eden
Glöm ej att nu begynner freden.
Mormor stängde av radion, tittade på mig och gav ordern:
”Ut och hissa flaggan!”