Bortförklaringarna är både löjeväckande och direkt ohederliga

Publik under #metoo-manifestationen mot sexuella trakasserier och övergrepp som hölls på Sergels torg hösten 2017.

Att Pressens opinionsnämnd (PON) skulle fälla ett antal tidningar för det förtal man spred i dyningen av moralpanik efter höstens Metoo-kampanj var väntat.

De mest uthängda och förtalade var som bekant Aftonbladets Fredrik Virtanen och Martin Timell på TV4. Den tidning som mer än alla andra bröt mot ”god publicistisk sed” var självklart Expressen med sina fyra fällningar.

Så långt ingenting konstigt.

PON slog fast att framför allt Virtanen och Timell, utan tillräckliga belägg, beskyllts för grov brottslighet. Skvaller, nedlagda polisutredningar, avvisade polisanmälningar och anonyma källor var ingen godtagbar dokumentation. Alltså var det fråga om undermålig journalistik som dessutom drabbade de uthängda katastrofalt hårt. Så långt är allting fortfarande klart som korvspad.

Dock grumlas korvspadet till ogenomtränglig sörja när chefredaktörerna Thomas Mattsson på Expressen och Fredric Karén på Svenska Dagbladet försökte (bort-)förklara fällningarna. De angav helt andra och till synes ur luften gripna skäl för att deras tidningar fällts och förde därmed sina läsare bakom ljuset.

Båda chefredaktörerna påstår att deras förtal var sakligt korrekt men fälldes på någon sorts orimliga teknikaliteter.

Karén hävdade i sin plädering i SvD (28 juni) att PON ”inte tagit ställning till granskningarna i sig utan om det var försvarligt att publicera namn och bild på medieprofilerna”. Det är inte sant.

Mattsson påstår i sin plädering i Expressen (27 juni) samma sak fast med en listigare formulering: att PON ”inte förefaller påvisa några som helst faktafel i vår rapportering”.

Det är ett medvetet försök att blanda bort korten. Och dessutom att låtsas som om det förtal man spred var sant (”granskningarna” och ”rapportering”).

Båda tidningarna fälldes dock för att deras uthängningar var dåligt underbyggda. PON markerade tydligt att det inte handlade om namn och bild utan om bristande underlag. Med gedigen journalistik hade namn och bild inte varit problemet.

Därtill låtsas båda chefredaktörerna tro att Fredrik Virtanen och Martin Timell inte var tillräckligt kända för att räknas som uthängbara offentliga personer. Det är ännu ett försök att föra läsarna bakom ljuset. ”Och här är själva skiljelinjen mellan PO/PON och de nu klandrade tidningarna”, skriver Mattsson. Det är inte heller sant.

Rimligtvis skriver Mattsson mot bättre vetande. Han kan ju läsa innantill.

”Till skaran av offentliga personer räknas traditionellt politiker, myndighetschefer, höga läkare och företagstoppar – inte kändisar”, fyller Karén på samma tankegång. Som om det förtal hans tidning gjort sig skyldig till varit helt i sin ordning bara Timell och Virtanen varit generaler eller ”höga” läkare.

Denna lite lustiga vanföreställning har chefredaktörerna snott från ett virrigt debattinlägg i Dagens Nyheter av vår föga briljante pressombudsman Ola Sigvardsson.  Men det hugskottet har ingenting med fällningen i PON att göra.

Tvärtom klargör PON bestämt att den svårbedömda graden av en utpekad persons eventuella berömmelse inte har med saken att göra.

Återigen, skälet till fällningarna var den alltför dåligt underbyggda skandaljournalistiken, inget annat. De båda chefredaktörernas försök till bortförklaringar genom att tala om annat är både löjeväckande och direkt ohederligt.

Slutligen gör Mattsson en ganska rolig fint, medgives, med en gripande jämförelse mellan svensk och amerikansk press. Gråtmilt påstår han att hade svensk publicistisk sed och opinionsnämnd härskat i USA så hade The New York Times och The New Yorker aldrig kunnat avslöja filmmogulen Harry Weinstein. Och då hade det sorgligt nog aldrig kunnat uppstå något så vackert och förtjänstfullt som Metoo-rörelsen.

Det är en kul men grundfalsk jämförelse. Den amerikanska pressen kan inte göra den typen av avslöjanden på samma lösa boliner som Expressen. En mogul som Weinstein hade då ekonomiskt krossat den tidning som gjort som Expressen. Amerikanska skadeståndskrav från ilskna miljardärer är inte att leka med.

Återigen, det var gedigen journalistik om Harvey Weinstein som var metoden. Inte Expressens metod. Mattsson kan tacka sin lyckliga stjärna för att vara svensk.

Och för att slutligen peka på den stora elefanten i vårt pressetiska rum: DN:s avslöjande av den så kallade Kulturprofilens härjningar i Svenska Akademiens hägn var till graden av beskyllningar fullt jämförbar med de av PON fällda artiklarna. Nästan i klass med vad Thomas Mattsson själv åstadkom på sex helsidors försök att slutgiltigt karaktärsmörda Aftonbladets Fredrik Virtanen och därmed torpedera en konkurrent. Det var Mattsson själv som skrev om Virtanen. Det gör honom till den värste pressetiske skurken i den här härvan. Och fullt klart den mest hycklande.

Men DN:s avslöjande av skandalen kring Kulturprofilen och Svenska Akademien var gedigen journalistik och därmed oproblematisk. Till skillnad från Expressens och Svenska Dagbladets grobianjournalistik. Så enkelt ligger det till.


FÖR ÖVRIGT ANSER JAG ATT...

... en brist i det pressetiska systemet är att PO, pressombudsmannen (”åklagaren”), och PON (”domstolen”) inte kan ta upp ärenden utan anmälan från den direkt berörde. Det innebär att Expressen kommit undan med hundratals fall av förtal. Nämligen mot araber och somalier som inte känner till vår fina etik. Därmed blir de lätta jaktbyten.

... Sverigedemokraternas växlande definitioner av svenskhet blir alltmer oklara. Jag blev svensk medborgare 1975 enligt regerings­beslut. Räcker det för godkänt? Om inte, räcker det med att tala och skriva bättre svenska än Sverigedemokraternas samtliga politiker och förtroendevalda?