Jag blev galet kär i den inkokta laxen
Tillbaka på jobbet och det är samma sak som alltid. Känslan av snopenhet över att förtrollningen plötsligt är bruten. Att bubblan har spruckit och verkligheten läcker in.
För varje år som går blir jag alltmer skeptisk till idén om att arbeta elva månader och vara ledig i en. Det känns som att proportionerna är helt förryckta. Som en felblandad gin & tonic med alldeles för lite sprit. Men eftersom jag ännu inte är i närheten av att reglera min egen arbetstid så får jag väl finna mig i den gängse konstruktionen.
I historieböckerna kommer juli 2011 för evigt förknippas med den norska mardrömmen, men det är lyckligtvis så inrättat att vi också kommer att minnas de positiva sakerna på det privata planet. De som ger bränsle åt drömmen om nästa sommar.
Jag är exempelvis säker på att aldrig glömma makrillfisket på spegelblankt hav, eller de många baden både i rykande storm och flämtande värmebölja. Alla jordgubbarna, kantarellerna, kräftorna, chorizon och vinerna. Nattsnacken och skratten. Allt det som definierar den goda sommaren, med gamla och nya traditioner och barfota och tjärdoft och Taube och hela konkarongen. Allt det kommer jag att minnas.
Eller så flyter enskildheterna ihop till en sockrig souvenir av sommarkitsch. Det återstår att se. En sak är dock säker:
Jag kommer aldrig att glömma den inkokta laxen med örtsås och polkabetor som serverades på Simsons Prästgård tisdagen den 19 juli 2011.
Först åt jag den till lunch, sittande i trädgården med solen spelande genom den tjocka syrenhäckens lövverk. Fem timmar senare gick jag tillbaka och åt den till middag medan solen gick ner bakom dasset.
Jag kan inte förklara. Men jag ska försöka.
Den inkokta laxen träffade mig mitt i hjärtat, som en galen och ohejdbar förälskelse. På en kantstött tallrik låg den och förkroppsligade allt som är gott och vackert och underbart med det korta liv vi har på denna plågade planet.
Jag var rörd till tårar bakom mina solglasögon. Det kan ha gått så långt att jag lutade mig fram och pratade med maten om livets mening. Eller så tänkte jag bara att det var vad man borde göra.
Efter dagens andra portion inkokt lax med örtsås och polkabetor tackade jag kocken. Sen gick jag hem och lyssnade på Gillian Welch.
Det var nog semesterns bästa dag.