Steg över gränsen? Nej, han tog bara en för laget
På valnatten den 19 mars i år ställde sig Geert Wilders på scenen framför sina anhängare och frågade:
– Vill ni ha fler eller färre marockaner här?
Vallokalen stämde upp i ett unisont:
– Färre! Färre! Färre!
Det högerpopulistiska Frihetspartiets partiledare hade inte direkt hymlat med sitt hat mot muslimer förut, men aldrig tidigare hade han pekat ut en enskild etnisk grupp som Hollands stora hotbild.
Veckan som följde hoppade ett tiotal av partiets tyngsta namn av sina uppdrag i protest.
Wilders hade till slut gått över anständighetens gräns.
Man hade ju kunnat tänka sig att Björn Söders 30-talsosande utläggning i DN nyligen, den om att judar och samer inte kan vara svenskar så länge de behåller sin ”andra identitet”, skulle få en liknande effekt i det egna partiet. Att det skulle bli den där väckarklockan som fick SD-kärnan att inse att man en gång för alla gått för långt.
Och ändå händer inte det. Varför?
För att det är skillnad på populister och nationalister.
De första lever på väljarnas missnöje.
Björn Söders agenda är långt mer sofistikerad än så.
Sverigedemokraterna beskrivs ofta som ett parti med rötterna i nynazismen. Vi måste revidera den beteckningen nu.
Det här är ett parti där också stjälkar, skott, stam och trädkrona växer ur idén att den svenska identiteten ska vara etniskt homogen. Partiets marsch mot makten har bara börjat, och några mindre bakslag på vägen finns givetvis med i kalkylen. Visst gör det ont när knoppar brister, framför allt när blåsippan visar sig vara brun.
Det sverigedemokratiska järn(rörs)gänget växeldrar skickligt i ambitionen att flytta fram positionerna. Ena dagen säger Kent Ekeroth att han vill registrera brottslingar med utlandsfödda föräldrar. Nästa dag säger Björn Söder att man inte kan vara svensk och kurd samtidigt.
Det är inga överilade utspel i stundens hetta, likt Geert Wilders i Holland.
Det görs i riksdagsmotioner och intervjuer där citaten har godkänts på förhand.
I SD:s universum tog inte Björn Söder ett steg över gränsen.
Han tog bara en för laget.
Det var ett litet steg för Sverigedemokraterna, och ett gigantiskt steg för den nya svenskheten.