Min son skulle få bli en modern yoloare
Jag stirrar inte döden i vitögat.
Det är mer som att vi sneglar på varandra i all hast. Det är svårt att se, det snöar.
En minibuss i franska alperna, serpentinvägar på tvåtusen meters höjd. En brittisk skådespelare och jag. Han heter Rupert, har tredagars skäggstubb och säger:
- Vi blir varandras sällskap in i döden.
Sedan skrattar vi. Lite för länge.
Det är omöjligt att inte tänka på en scen ur Ruben Östlunds ”Turist”: En buss på väg ner från en skidort. Serpentinvägar. Känslan av att chauffören inte har koll på läget. Ska vi börja oroa oss? Tänk om han kör över kanten?
Filmen spelades in här.
På exakt samma väg. Men i gnistrande vårsol och torrt underlag. Med säkerhetsräcken.
När vi rullar nedför samma väg är det december, snöstorm och blixthalka. Inga säkerhetsräcken.
Glid över kanten och dö.
Vi hör däcken slira under oss. Snöstormen gör det svårt att ens se kanten. Chauffören, en bister dam som andas allt tyngre genom näsan, har slutat svara på tilltal.
Rupert öppnar bilfönstret och knäpper loss bilbältet.
- Jag kommer kasta mig ut om vi kanar mot kanten.
Jag tänker att jag har ägnat fyra år åt att göra den långfilm som tagit mig till den här festivalen. Men jag har också ägnat en livstid åt att undvika situationer som denna.
Det finns två sorters människor: De som dyker, och de som inte gör det.
De som hyr moped i Thailand, fylleklättrar mellan hotellbalkonger på Mykonos, höghastighetscyklar i Stockholm.
Och de som inte gör det.
Jag tillhör den senare kategorin. Jag åker inte skidor, simmar inte i hav. Åker inte bil med min son utan att spänna fast honom i barnstol.
Jag behöver inte hoppa bungyjump för att känna att jag lever.
Ibland räcker det med en kopp kaffe.
Jag har visserligen tagit stora risker i mitt yrkesliv, bytt bana, sadlat om, kastat mig in i kamikazeprojekt. Men jag äter samma lunch varje dag. Jag hoppade av ett jobb som skulle innebära att jag reste till krigszoner som journalist. Jag spritar mina händer, varje dag, året om.
När min son föddes för tio månader sedan bestämde jag mig för att inte föra mina rädslor vidare.
Han skulle få chansen att bli livsbejakande och ohämmad. En yoloare av det modernare snittet. Eller åtminstone få lära sig simma i tidig ålder. Sedan läste jag att babysim kan orsaka plötslig spädbarnsdöd.
Å andra sidan: Fem dagar efter hemkomsten råkar jag se en tidningsnotis. Den handlar om franska alperna.
En bil har kanat över kanten, störtat flera hundra meter ner i en ravin.
Två döda.
Apropå film
Guldbaggegalan för 2014 års filmer avgjordes i går. Ovan nämnda ”Turist” vann en rad välförtjänta baggar. Oavsett var 2014 ett filmår som bör ta död på allt snack om ”dålig svensk film”. Har man inte sett några bra svenska filmer under året så får man helt enkelt vidga sin horisont, bortom Kjell Sundvall och ”Beck”-rullar.
Apropå rädsla
På Facebook flinades det i veckan friskt om forskare i Lund som larmade om att folk måste sluta rulla köttbullar med sina barn! Dödsbakterier, njursvikt och död angavs som skäl. De räcker för mig.