Assange-jakten har satt Sverige på juridikkartan
Då och då gör han sig synlig. Han dyker upp på balkongen till lägenhet 3b, på gatan Hans Crescent nr 3 i Londonstadsdelen Knightsbridge.
Julian Assange, 44 – den australiske särlingen och hackaren, visselblåsaren och Wikiläckaren – säger några ord från den plats, ett trångt gästrum, där han beviljats politisk asyl på Ecuadors ambassad.
Han ser sliten ut, har infallna kinder, där han står i en ljusblå skjorta och en murrig slips. Han har blivit vithårig. I sin sysslolöshet har han odlat ett fult litet skägg.
Det är en bedrövlig syn.
Politisk asyl är vanligen kortvariga affärer. Svenskar nämner gärna stolt hur vi 1973 i samband med en militärkupp gav dödshotade oppositionsmän skydd på svenska ambassaden i Santiago de Chile. De slussades på några veckor vidare i säkerhet.
Dåvarande presidenten i Panama, Manuel Noriega, en narko-gangster, satte sig i säkerhet på Vatikanens ambassad, när han skulle gripas av Amerika. Han härdade ut i tio dagar; amerikanerna drev ut honom med rockmusik på högsta volym.
Om långvarig politisk asyl erinrar jag mig – förutom Assange – bara József Mindszenty. Denne var katolska kyrkans kardinal i Ungern, fängslad först under andra världskrigets nazism, sedan som motståndare till kommunismen. Han kom loss under den ungerska revolutionen 1956. När Moskva slog tillbaka satte han sig i säkerhet på Amerikas ambassad. Det tog 15 år innan han slapp ut.
Assange riskerar samma långa ”husarrest” – hans asyl har nu gått in i sitt fjärde år – om inte två svenska flickor och en prestigesugen svensk åklagare kan finna ett sätt att befria honom. De har för sig själva – och för Assange – åstadkommit en juridisk cirkus.
Ni vet vad som hänt. En nybliven världscelebritet, Julian Assange, kom en augustidag 2010 till Sverige för att presentera hackat material som avslöjade regeringars omoraliska dubbelspel.
Assange blev vänsterbloggarnas Sankt Göran. Tv-producenter och chefredaktörer kråmade sig.
En flicka i arrangörsleden, en politisk aktivist i ett ungdomsförbund, blev så förtjust i honom att hon arrangerade en kräftskiva i sin våning i Gamla stan.
Den andra flickan gjorde arrangörerna en tjänst som springflicka. Hon sms:ade sina vänner att sa, att hon var tillsammans med ”världens smartaste karl”. Hon frågade sen Assange: ”Ska du inte hänga med mig hem till Enköping? Ja, jag betalar din tågbiljett.”
Men allt sket sig. Flickorna, som tidigare inte känt varandra, råkade stråla samman. Och, inte överraskande, jämförde de sina intryck av Assange och blev varse om den svekfulle mannens dubbelragg.
Flickorna gick gemensamt till polisen. De har förklarat: Vi ville veta vad man skulle göra om vi var hiv-smittade.
Sedan var kalabaliken igång. Flickornas polisbesök blev till våldtäktsmisstankar. Åklagare och advokater kallades in.
Obs! Inget åtal är väckt. Men Assange, som flyttat till England är häktad i sin frånvaro. Åklagaren Elisabeth Ny kräver att Assange ska förhöras på plats i Stockholm. Londonpolisen griper honom om han sätter foten på trottoaren utanför ambassaden. Assange vill inte låta sig lämnas ut. Icke orimligt tror han att han riskerar att Sverige lämnar ut honom till Amerika, vars myndigheter ogillat Wikileaks avslöjanden.
Men vad finns att utreda? Vill vi veta: 1) varför hjälpte Assange inte till med disken efter kräftskivan, eller 2) varför betalade han inte tågbiljetten till Enköping ur egen ficka?
Enda avläsbara effekt hittills är, att den suspekta, virriga jakten på Assange – det är som om Jönssonligan dragit på sig polisuniformer – har satt Sverige på den juridiska kartan; webben vimlar av förlöjligande kommentarer.
Vänsterdebattören John Pilger, tidigare i många år medarbetare på Aftonbladet Kultur, skrev nyss, att ”fallet Assange förstorar många sanningar och en av dem är Washingtons växande globala terrorism”. Han hävdar också att en av flickorna ”av den svenska polisen lurats in i sin berättelse”.
Pilger summerar: ”Vilken vanära detta är för det svenska rättsväsendet.”
Åklagaren borde ha lagt ner målet för fem år sedan. Lägg ner det nu.
Men det feministiska trollet har smugit sig in i fallet. En advokat, Elisabeth Massi Fritz, skildrar det så här: ”Det handlar i själva verket om en man med makt som förstör två kvinnors liv, ställer sig över lagen och verkar ha kommit på ett sätt att slippa stå till svars för det. Det skulle vara ett slag i ansiktet på de målsägande och alla kvinnor som blivit utsatta för sexuellt våld om tingsrätten häver häktningsbeslutet.”
Slutsats: Du är körd, Julian. Bered dig på många år till i ditt mörka rum. Och låt dig aldrig mera raggas upp av svenska tjejer.
Jag läser just nu
...en lärorik och rykande aktuell skrift, ”Migration & utveckling. Att resa sig ur fattigdom”. Liberalen Fredrik Segerfeldt använder internationell statistik för att visa att snabbaste sättet för en människa att ta sig ur fattigdom är att flytta till ett rikare land. Invandraren får det tiotals gånger bättre än om han stannat i Eritrea. Migranter sänder hem pengar till släkten, belopp som är tre gånger högre än det globala biståndet. Detta skapar global jämlikhet.
Den som är försatt i skuld
...är inte fri. Så lyder det nu slitna citat jag i min förra kolumn satte i Göran Perssons mun. Min lärde läsare Lars Mikaelsson rättar mig: ”Jag trodde det var Gunnar Sträng. Men tydligen är det så här: det var Ernst Wigforss 1932.” Därmed rättat.
Josefina Heimerson
...är min dotter och hon är det käraste jag har. Just i dag fyller hon 50. Det blir fest i kväll på Djurö. Jag håller tal. Som vis gammal man citerar jag Mark Twain: ”Allt du behöver i livet är okunnighet och självförtroende; då är framgången säker.”