Kvinnorna blir fångar när gärningsmännen går fria
Han lyfter strykbrädan.
Sen svingar han den med full kraft mot henne där hon ligger i sängen.
Hon skriver: ”Jag är fortfarande fånge i vetskapen om att jag gjorde rätt som anmälde, men ändå är den som förlorat på det”.
Fem utropstecken avslutar meningen. Det hade lika gärna kunnat vara fem frågetecken. Dygnen efter dokumentären om Josefin Nilsson har handlat mycket om just det – om frågor som kräver svar.
En kvinna mejlar och skriver: ”Jag vägrar ge upp, till slut måste ju någon lyssna!!!!!”.
Hon kommer från en barndom av svår misshandel och trodde aldrig att hon skulle hamna där igen. Så kom han. Han som var så snäll.
Tills kontrollen tog över.
Ord blev slag. Slag blev spottloskor. Makt och kontroll löpte amok över det liv som var hennes. Nu har ett år gått sedan hon bröt sig lös men hon kämpar fortfarande för sin upprättelse. För frihet som bara rättsväsendet kan ge.
Hon skriver: ”Minnena är svetsade kvar i ett skört inre”.
I SVT-dokumentären, den om Josefin, säger Josefins syster Marie att hon ville berätta för att det var nödvändigt. ”För att bli fri själv”. För att hon var övertygad om att det är så många fler som blivit utsatt för våld i en nära relation.
Hon hade rätt.
Det här är bara några av dem.
En kvinna berättar hur polisen skjutsade henne till akuten. Armen verkade bruten, men det var inte så illa som ”det först såg ut”.
Det var ”bara” en inre blodgjutelse.
En inre blodgjutelse på den underarm hon precis hann få upp som skydd när mannen lyfte strykbrädan och svingade den i full kraft mot henne där hon låg i sängen.
Hon skriver: ”Han blev dömd för den misshandeln. Men det var ju inte första gången.”
När MeToo briserar hösten 2017 befinner hon sig på ett skyddat boende, med blodgjutelsen i armen och med våldtäktsanmälningar som enligt rätten inte går att bevisa. Ett och ett halvt år senare är mannen hon var gift med helt fri.
Hon?
”Det är jag som är fånge i alla förfärliga minnen som plågar. Det är jag som är fånge i vetskapen om att jag gjorde rätt som anmälde, men ändå är den som förlorat på det. Han lever sitt liv vidare, fri.”.
När Kvinnofridslinjen listar varningssignaler för att en relation är på väg att bli farlig finns det fysiska våldet sällan med från början. Relationerna börjar som alla andra. Med förälskelse, passion, hängivenhet.
Det är den psykiska misshandeln som sedan förändrar allt.
Kritik, kontroll och nedsättande kommentarer bryter ner den andres skydd och tro på sig själv. Det känslomässiga bandet, det som byggts på förälskelsen, gör det svårare att göra motstånd eller bryta upp.
Alla olika aspekter, det känslomässiga bandet och anpassningen som blir en överlevnadsstrategi, gör det oerhört svårt för någon att lämna en våldsam relation.
Hon som var på en rutinkoll hos gynekologen slåss nu mot rädslan och skammen.
Han frågade om hon fött barn och hon svarade ”ja, med kejsarsnitt”. Plötsligt förstår hon vad han ser. Skadorna, från hennes tidigare relation.
Hon skriver: ”De som vet kallar mig modig och säger att jag har civilkurage som vågat anmäla honom. Men jag känner mig inte modig, bara rädd.”
Och jag tänker på det de skriver i alla mejl jag fått.
Historierna är alla olika, relationerna med. Men de upplever sig alla vara fångar – när gärningsmännen på olika sätt går fria. Dömda – eller inte.
Friheten blir ändå deras.
Hon, som fortfarande känner sig fånge vid minnet av våldet och strykbrädan, avslutar sitt mejl med: ”Så frågan du ställer är berättigad och viktig. Var är samhället i kvinnors upprättelse?”.
Och så en sista mening, en bit ner.
”Tyvärr har jag inget svar.”