När Putin var ofarlig och IS inte skrämde
Jag antar att alla minns den här dagen för ett år sedan, den 29 november 2013.
Ingenting hände mer än att det var en fredag och Skavlan hade mysiga gäster i sitt program men fick kritik för att behandlat kvinnor illa. Kronprinsessan Victoria var i Varberg och invigde ett värmeverk och Leif GW fäktade vidare mot JK Lambertz.
Allt var som det skulle. Lugna gatan i den bästa av världar. Härligt normalt. Och det var också dagen då min hustru gav mig en filthatt som gjorde mig till en lokal Indiana Jones.
När Berlinmuren 24 år tidigare hade fallit och kommunismen kollapsade gick världen in i sin bästa period någonsin i historien. Rader av länder gick från diktatur till demokrati. Näringslivet var fritt och framgångsrikt. Människor på sex kontinenter fick det sanslöst bra. It revolutionerade vårt sätt att arbeta.
Johan Norberg, debattör och filosof, gav i ”Gomorron världen” sensationella fakta: På ett enda år har fler än 115 miljoner människor lyfts ur extrem fattigdom. De fattiga har enligt Världsbanken på 30 år minskat med nästan en miljard, trots att världsbefolkningen under samma tid ökade med nästan två miljarder.
Det var radio så Norberg tillade: ”Det betyder att under varje minut som du lyssnade på nyheter om krig, misär och hopplöshet klättrade 220 människor ur fattigdom. Varje minut.”
På liknande vis noterade den danske debattören Bjørn Lomberg att 1990 dog fler än tolv miljoner barn före fem års ålder. I den nya andan, med ny vilja, är dödstalet nere i färre än sju miljoner.
Bara goda nyheter. Tills nu.
Nu är det ett pissår med bara dåliga nyheter. Plötsligt lever vi en värld i vilken vi har skäl att oroa oss.
Den nya krisen kan uttryckas i två ord:
Det ena ordet är IS.
IS står för Islamiska staten. Denna har inget med mainstream-islam att göra. Den är radikalt renlärigt religiöst besatt. Stridsberedd. Oförsonlig. Mordisk. Dess krigföring kompletteras med kidnapping, utpressning, våldtäkt och halshuggning. Som begrepp fanns IS inte i vår värld för ett år sedan. Termen bröt igenom först i juni i år, när krigarna erövrade Mosul.
Det skakar oss, att IS är en magnet för rotlösa unga män i västerländska länder. De unga männen finner världen orättvis. Tatueringar och piercing har inte gett dem identitet nog. De kan inte finna den genom att bli Hells Angels; de är för arbetslösa för att köpa en Harley Davidson. I stället följer de en revolutionärt populistisk klyscha: ”Hela skiten ska rivas”.
De kommer att bli bönhörda.
Med IS och dess översittaraktiga, våldskultur och monopol på ”sanningen” kan de unga männen bekräfta sig själva. IS har blivit en del av ungdomskulturen; här är det karlatag. (Sannolikt finns 250 svenskar som frivilliga i IS styrkor tillsammans med 500 britter, tjetjener, danskar och bosnier; bland fransmännen har redan 50 personer dödats.)
IS pressas i Irak och Syrien av amerikanskt stridsflyg. Med sina krigares tro och offervilja är IS omöjligt att utplåna.
Spådom: IS tar Sinaihalvön, infiltrerar Egypten och Jordanien och radikaliserar palestinierna. Räkna med 30-åriga kriget i ny upplaga.
Det andra ordet är Putin.
Tänk bakåt i tiden igen. Den 29 november i fjol var Vladimir Putin en osympatisk figur med machobehov. Men vi såg honom inte som farlig, Det var mera som dramatikern Eugene O’Neill såg Hitler: ”That little maggot of man”.
Men nu. Sedan Putin i mars i år stal ett stort stycke mark, Krim, från sin granne vaknade vi och vi studerar honom med rädsla.
Vi vet vad som driver honom. Han ser Sovjetimperiets sammanbrott 1991 som historiens värsta geopolitiska katastrof. Han är ute efter revansch. För grannarna, speciellt Baltstaterna, är oron inte längre något som tillhör det förgångna. Det är en fråga om nationell säkerhet här och nu. Det tas för givet att Putin ska angripa Narva i Estland för att ”skydda dess ryska befolkning”. Kränkningarna av skandinaviskt luftrum fortsätter. Putin räcker lång näsa åt oss.
Lettlands Stockholmsambassadör Gints Jegermanis varnade: ”Ryssland är i krig med oss alla i väst - även om vi inte erkänner det”.
Det mest oroande är inte vad Putin gör utan vad vi i västvärlden inte gör. Det fanns inte på den politiska kartan att någon skulle försvara Krim. Sverige har inga kanoner och inget kustförsvar. Och regeringen gör tummen ner för att kalla in försvarsutskottet att göra sitt jobb.
Dock: Sanktioner biter. Carlsberg säljer färre flaskor öl i Moskva. Fransmännen levererar inte det ryska örlogsfartyg det fått betalt för att bygga. Med sjunkande oljepriser och akut försämrad levnadsstandard borde väl Putins ställning undergrävas? Nej. Putin har ett väldigt stöd inom sitt land. Lidande är det ryska folkets nedärvda öde
Prognos: Putin fortsätter att vara på hugget. Gotland hotas (Almedalen får ställas in).
Så vi längtar bakåt!
Jag läser just nu...
… Ulf Adelsohns ”Med liv och lust”. Adelsohn är ju personlig och färgstark, memoarerna traditionellt upplagda från vagga till pension. Han är ofta välgörande indiskret, han bevarar goda repliker (Hjalmar Mehrs ”Söndrade vi stå, enade vi falla” är den bästa). Interiörerna från SJ:s förfall förfärande.
Offer för kidnappning ...
… blev den 25 november 2011 – i tisdags var det tre år sedan – den 37-årige stockholmaren Johan Gustafsson i det farliga Mali. Johan var på motorcykelsemester men greps av al-Qaidas lokala gren Aqim. Hans tyske vän sköts ihjäl. ”Johans röst behöver höras”, skriver Kian Anderson i Gislaved. Ja!
Nästa skattehöjning ...
… är mera befogad än tidigare, ty den ska finansiera utgifterna för Skatteverkets nästa personalskiva. Den senaste, fixad av Svenska Möten, kostade bara 2 560 618 kronor, 1 600 kronor per inbjuden skattmas. Moderatorn Bella Goldmann fick 50 000 kronor och gästföreläsaren Niclas Modig från Handelshögskolan 60 000 kronor för sitt budskap: ”Våga vara mindre effektiv!” Syftet med festen var att göra verkets överskattmas känd. Tji! Jag kommer inte ihåg hans namn.