De tre orden blev mitt allra starkaste minne av pappa
Min pappa dog för tio år sedan, men jag tänker fortfarande på honom dag efter dag och varje gång jag gör det så är det samma bild av honom jag ser framför mig. Jag finner det underligt, det finns ju så många versioner av pappa genom åren, så mycket vi upplevt tillsammans, så många ljusa stunder, en del mörka också. Och ändå - det är alltid samma bild.
Jag är sju eller åtta år, det är tidig morgon en sommardag på vårt lantställe i Värmland. Vi har just varit ute med ekan och nu står jag och pappa nere vid sjön och nystar i fiskenäten som vi just dragit upp. Det finns både abborre och gädda där och några av dem har trasslat in sig rejält i nätet och pappa har ett halmstrå i munnen och vänder koncentrerat på maskorna. När en fisk håller på att lossna ropar pappa ”pass opp” och då står jag beredd med en röd hink som den trillar ner i. Jag sitter på huk och tittar på fiskarna. Några är livfulla, vänder sig ursinnigt och slår mot hinkkanten. Andra faller ner orörliga, med bågnande ögon och gälar som häver sig. Rester av fiskfjäll i nätet som glimmar i solen, jag ser hålet i maskorna från den där gången då det fastnade en stubbe i nätet. Pappa hummar och ber mig hålla i en stump. Vi pratar inte just, jag och pappa, ibland mumlar han ”äsch” när hans manöver med nätet ger motsatt effekt och då upprepar jag det - ”äsch”, säger jag - och sen står vi åter tysta i morgonsolen. När alla fiskarna ligger i hinken så springer jag upp med den till huset, längs den där stigen som jag kan varenda krökning och sten i.
Där uppe vid husknuten sitter mamma och röker en cigarett och dricker kaffe och löser Svenska Dagbladets Profilen-korsord. Mina bröder äter frukost, kalaspuffar med mjölk som blivit varm i solen. Jag visar hinken för mamma som gör stora ögon och säger ”NÄMEN!” och så springer jag ner till pappa igen, för hela nätet måste nystas upp och hängas upp mot båthusväggen. Pappa är otroligt skicklig, några av de där sakerna han gör, när han vänder ut och in på nätet som plötsligt reder upp sig fullständigt framför oss, det är som magi. Vi står länge. Jag finns hela tiden nära om pappa skulle behöva hjälp. Efter en stund tittar han på mig och ler mot mig, så rufsar han mig lite i håret och säger: ”Hej, min pojke.” Och så återgår han till nätet.
Det är den händelsen jag minns. Det är ju knappt en händelse. Det är ju ingenting. Men ändå. Vad man skulle ge för att få den stunden tillbaka.