Väljarna har slutat granska politiken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

För tre år sedan såg vi Göran Persson framträda med läpparna darrande av återhållen gråt i ett direktsänt tv-inslag.

Det var när han talade om för Sveriges folk att Anna Lindh var död. Jag minns att jag kände starkt med Göran Persson den gången.

I?går i tv-soffan med KG Bergström var gråten inte lika nära men en liten krusning kring munnen avslöjade en kort sekund hur ledsen Persson var, hur svår nederlagets stund var att uthärda även om den inte kom oväntat.

I motsats till kollegan Barbro Hedvall på Dagens Nyheter, som underströk att hon aldrig tycker synd om politiker av politiska skäl (privata olyckor är en annan sak), led jag med Persson också denna gång.

Även om det ingår i tjänstebeskrivningen för politiker att både vinna och förlora och göra det med visst jämnmod, gömmer sig levande människor innanför den offentliga rollen, människor som du och jag.

Du och jag vet hur outhärdligt det kan vara att misslyckas. Göran Persson, en omstridd politiker men likväl en respektingivande människa som gjort framgångsrik tjänst i och för det svenska samhället i decennier, stod där till sist, vid vägs ände, med misslyckandets bittra kalk i sin hand.

Det spelar ingen roll att ansvaret för detta i hög grad är hans eget. Jag hade ingen längtan efter att peka lång näsa åt honom. Tvärtom.

En förflugen tanke gick genom mitt huvud:

Om Anna Lindh hade fått leva, om den där första sorgliga direktsändningen aldrig hade blivit nödvändig, hade den andra uteblivit då? Hade Göran Persson med en Anna Lindh vid sin sida ridit ut detta val på det sätt man förväntar sig av en socialdemokrati i högkonjunktur, nämligen segerrikt?

Det är förvisso fruktlöst att ägna sig åt en massa ”om” vid en valanalys, men jag kan inte låta bli att undra. För jag tror det är riktigt som en av mina finskspråkiga kolleger påpekade när han kommenterade valresultatet:

Valrörelsen gick fullständigt alliansens väg när den för socialdemokraternas del kom att cirkla uteslutande kring Göran Persson. Vid sin sida borde han ha haft någon eller några som kompenserade för hans egna nackdelar i väljarnas ögon. Nu kom Maria Wetterstrand i hög grad att spela den rollen, men hon tillhör ohjälpligt fel parti.

Den enda socialdemokratiska toppolitiker som under årens lopp både matchade Göran Persson och kompletterade honom, såväl i sak som i offentligt genomslag, var Anna Lindh. Och mirakulöst nog kom dessa två starka personligheter hyfsat bra överens.

Valforskarna kommer i sinom tid att ge oss mer tillförlitligt besked än vi har i?dag om varför valet gick som det gick. Det är möjligt att socialdemokraternas likgiltighet inför alliansens jobboffensiv är den riktiga huvudförklaringen.

Fast jag tvivlar litet ändå. Jag tror att ett historiskt trendbrott har ägt rum i vårt samhälle, ett trendbrott man har siat om i decennier men som har uteblivit tills i?dag:

Den urbana medelklassen har till sist vänt socialdemokratin ryggen och valt de nya moderaterna som lanserar ett fortsatt ”anständigt” samhälle, dock utan uttryckliga jämlikhetssträvanden.

Detta beror dels på att politiken nuförtiden, när den utspelar sig i medierna, vilar mer på intryck, bilder, föreställningar om både aktörerna och deras strävanden än på väljarnas granskning av substansen.

I en sådan tävling hade alliansen med den fräsche Reinfeldt alla trumf på hand i förhållande till den sönderregerade Persson, omgiven av ett antal tomrum.

Men jag tror att detta historiska trendbrott också beror på att socialdemokratin i sin ledning inte längre förfogar över tänkare och ideologer som på ett pedagogiskt och anslående sätt förmår utveckla idén om att ett jämlikt, väl sammanhållet samhälle gynnar medelklassen, dess svaga individer lika väl som dess starka.

Yrsa Stenius