Lundberg måste ha en massa kompisar

Poeten och recensenten Kristian Lundberg måste ha så sjuuuukt många kompisar i kultursvängen. Varför säger jag det? Jo men, eftersom debatten nästan helt uteblev i de stora rikstäckande tidningarna, om huruvida det är så smart att recensera en bok som aldrig gavs ut.

Och att sedan försvara sig med att man inte gillar författaren och sedan när man fått sparken från Helsingborgs Dagblad försvara sig med att deras läsare ändå är dumma i huvudet och sedan få fortsätta recensera i Expressen. Bara så där. Wow! Nu blev det liiite debatt, i pålitliga bloggvärlden och Lundberg ska visst ha fått en del hatmejl också, men ändå. ”Detta är min Tobleroneaffär” sa han avslutningsvis om hela soppan. Men åt inte Mona Sahlin sin Toblerone? Medan Kristian Lundberg inte läste boken?

Men hade det spelat någon roll om han nu hade läst den om han nu hatade författaren? Är det för att så många litteraturrecensenter – säkert helt i fas med både teve- och filmrecensenter som inte orkar se klart eller se alls – inte läser hälften av det de recenserar. Så tror jag att det är. Därför vill man liksom inte prata om det.

Men jag tror också att Kristian Lundberg måste ha mycket kompisar. Tänk om det hade visat sig att Linda Skugge inte hade läst Ranelids bok när hon beskrev hans renrakade armar och glänsande läppar. Ramaskri någon? Men nu när jag funderar på det?… läste hon den överhuvudtaget? Ingen vet. Mycket spännande.

Men det tycker inte DN Kultur, där diskuterar man hellre kulturbidrag dagarna i ända.

Jag hade längtat efter att kulturmupparna själva satt igång och dissekerat sin roll. Vem som recenserar vad, varför? Spelar det någon roll om man hatar personen som skrivit det man läser eller blir det bara ännu roligare då, tycker redaktörerna? Är det okej när jag hoppat in som teverecensent och haft två ungar att se efter samtidigt och liksom inte fattat allt jag sett? Och om recensioner ändå bara är underhållning, måste böckerna läsas ut, fil

merna och teveprogrammen ses klart?

Om jag får önska mig en debatt under 2007 så är det den. Om recensenterna. Detta älskade hatade släkte.

Annars tror jag att följande händer 2007:

Fadde bjuder in till reportage från behandlingshemmet för bulimi och anorexi där han tillbringat en månad sedan Linda Rosing tvingade honom att banta. Han mår skit, säger han. Linda Rosing skiter i vilket, hon har tvingat honom att banta. Allt är mediernas fel. Och feministernas.

Patrik Ekwall röstas blixtsnabbt ur Let’s dance (hoppas hoppas) eftersom ingen klarar att se honom iförd tights och massor av hårgelé vecka efter vecka. Han blir Sveriges mest hatade danskändis på kuppen och måste flytta från landet. Ah, ljuva 2007…

Fredrik Virtanen raggas över till fyran och visar Luuk var skåpet skulle ha stått.

En kvinna vinner Nobelpriset. Alla tror att det är Kristina Lugns förtjänst men det är i själva verket Horace som äntligen blivit lyssnad till!

Samtliga klyschiga analyser av FENOMENET och KVINNAN Filippa Reinfeldt upphör! Ja, hon är driven. Ja, de försöker vara en modern småbarnsfamilj och står ändå för kärnfamiljsvärden och vi har läst det förut? Må 2007 bli året då Filippa Reinfeldt kan gå vidare med livet, sina barn, sin karriär och bullbak.

Politiska skribenter och debattörer börjar fråga sig hur Fredrik Reinfeldt mår egentligen. Han verkar så trött. Inte riktigt glad. Blev det inte alls som han tänkt sig?

Klimatfrågan dör. Alla gillar ju ändå värme, kom igen.

Följ ämnen i artikeln