Fler poliser och hårdare straff kommer inte lösa problemet
GÖTEBORG. Partierna kapplöper om vem som vill ha flest poliser och strängare straff. Men tyvärr tar det slut där.
Ingen tävling pågår om hur man ska angripa orsakerna till det ökande våldet
I fredags sade Kristdemokraterna att de vill ha sammanlagt 30 000 poliser senast år 2025. Nu kräver Socialdemokraterna att deras nya mål är 10 000 nya polisanställda, alltså både poliser och civilanställda, 2024. Tidigare har flera andra partier också krävt att poliskåren utökas från dagens omkring 20 000 anställda.
En liknande kapplöpning pågår mellan partierna när det gäller strängare straff för våldsbrott och vapeninnehav. Listorna ser olika ut mellan partierna men tendensen är klar. Det är med hårdare straff och fler poliser som Sverige ska bekämpa det ökande våldet.
Det är dock bara den enda sidan av myntet. Självklart ska ordningsmakten ha tillräckliga resurser och rättsväsendet kunna luta sig mot lagar som gör att det går att få våldsbrottslingar fällda i domstol.
Men det är alltså bara den ena sidan av myntet. Storbritanniens premiärminister Tony Blair sade, när han lanserade New Labour, att hans parti inte bara skulle bekämpa brottsligheten. Utan också brottslighetens orsaker, ”the causes of crime”.
Men på det området pågår ingen tävling i svensk politik. Även om frågan ibland nämns så är avtrycken i själva verkligheten mycket få.
I grunden beror mycket av den framväxande brottsligheten bland framför allt unga män på den extrema bostadssegregationen. I en uppmärksammad rapport i februari förra året pekade polisen ut 53 bostadsområden som speciellt utsatta för allvarlig brottslighet. Av dessa är 15 områden särskilt utsatta och sex är klassade som riskområden.
Gemensamt för dem är att de som bor där är att de är socialt utsatta, skolresultaten är låga, andelen invandrare är hög och inkomsten låg. För många unga män ter sig kriminalitet som den enda möjliga karriärvägen.
Att ta sig an de omfattande problemen är betydligt svårare än att utbilda några tusen nya poliser eller göra det otillåtet att kliva omkring på stan med en handgranat i väskan.
Den radikale skulle kunna säga att det är lika bra att ge upp. Det kommer inte gå att få ordning på de här områdena, det är lika bra att bygga nya bostäder och evakuera invånarna till bostadsområden som är homogena på ett annat sätt, välmående med i huvudsak infödd medelklass.
Den mindre avancerade nöjer sig med att gripa sig an de mest uppenbara källorna till att alltför många unga män hamnar i de kriminella nätverkens klor. Dåliga skolresultat kan bekämpas med bussning till andra skolor eller massiva satsningar på skolan i de här områdena.
Låg förvärvsfrekvens kan bekämpas med lägre bidrag för den som inte anstränger sig för att skaffa sig ett jobb, praktik och riktade utbildningar. Alla tendenser till att människor fjärmar sig från det vanliga samhället måste motarbetas.
Att komma till rätta med brottslighetens orsaker kräver ett otroligt engagemang, mycket pengar, tålamod och långsiktighet.
Det är därför de politiska partierna inte tävlar i grenen, den är för komplicerad. Det är lättare att ropa på fler poliser och hårdare straff.