Vilka kommer att fajtas om makten i USA?
Det är den basebollmössklädde, humoristiske fetknoppen Michael Moore, en filmmakare med ohöljda vänsterböjelser, som om sitt hemland sagt hur det är att samtidigt vara både antikapitalist och patriot:
”Jag älskar ju den här stora jävla klunsen till nation”
Just det. Den som kommit att gilla Amerika, gillar det både när det mesta går bra och det mesta går åt pipan. Just nu är det blandad kompott: spinnande ekonomi med en president i nedan, dominans i all modern utveckling men obeslutsamhet i utrikespolitiken.
I förra veckan höll landet val. Så jag längtade dit! Det finns nämligen inget politiskt skeende som engagerar mer. Man blir förhäxad. Kandidaternas cv:n och grinande ansikten, den friska negativa annonseringen, opinionsmätningarna ger en kick som amfetamin.
Jag borde ha varit i Washington och kaxat mig bland andra tillresta förståsigpåare. I stället satt jag och skrev på en bok och kollade årets olivskörd (det blir ingen; en italiensk jävla loppa har i hela Sydeuropa tagit död på varenda oliv).
Från avstånd hängde jag med i valdagen och de följande dagarnas analys av utgången. Förväntat bla-bla-bla om en republikansk våg och att Obama nu är en lame duck, en invalidiserad anka. Cynismer studsade.
Den bästa från Facebookaktivisten Ralph Boller: ”En del politiker är som bildäck, så nerslitna att de inte längre har någon profil.”
Men på tredje dagen hade det repat sig i en politisk miljö som präglas av begreppet The Never-Ending Campaign, den ständigt pågående valrörelsen. Alla tittade ett och ett halvt år framåt i tiden. Vilka två kandidater, en republikan och en demokrat, står då mot varandra i kampen om Vita huset? The New Yorker noterade vitaliteten: ”Tänk att allt är möjligt, att precis ’vem som helst’ kan bli Amerikas näste president.”
Jag ringde dem som jag var mest avundsjuk på, gamla kolleger och mentorer som för egna eller andra pengar, någon till och med i tjänsten, var på rätt plats vid rätt tidpunkt.
S Mats Johansson, ledarskribent och en nyss avsutten riksdagsman (M) som på 1980-talet var bosatt i Washington och är grundare av den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld, garderade sig naturligtvis med den truism alla känner:
”Det är alldeles för tidigt att säga …”
Naturligtvis har han rätt. Två år före presidentvalet 2008 hade ingen av oss hört namnet Barack Obama.
Men Johansson morskade till sig: ”Det blir Rubio och Clinton.” Marco Rubio är en snygg 43-årig kubanamerikan, en republikan som är Floridas senator. Clinton är naturligtvis Hillary, Bills hustru och tills i fjol sitt lands utrikesminister.
S Britt-Marie Matsson är Göteborgs-Postens utrikesguru och har på plats följt alla presidentval sedan 1976. Naturligtvis ville hon glida ur frågan:
”Sanningen är att man gissat fel förr. I slutändan kan det bli vem som helst.”
”Men jag säger Jeb Bush för Republikanerna, han har inte gjort bort sig än, och Hillary, om hon ställer upp. Kanske misstycker amerikanerna om det ser ut som om de har ett dynastiskt styrelseskick.” Jeb, 61 och tidigare omtyckt guvernör, är son till George HW Bush och lillebror till George W.
S Olle Wästberg var i fem år effektiv generalkonsul i New York och skriver ett månatligt Amerikadominerat nyhetsbrev. ”Två år före valet 2008 satt jag i en panel: Jag själv, Karin Pettersson och två amerikaner. Vi var faktiskt alla överens: Valet skulle komma att stå mellan Hillary och Mitt Romney.” (Det blev Obama och John McCain.) ”Så jag är inte mycket att hålla i handen. Men så här gissar jag. Demokrat: Hillary eller Martin O’Malley. (O’Malley är Marylands 51-årige guvernör.) Republikan: Jeb Bush eller Marco Rubio.”
S Janerik Larsson, Amerikahabitué, Stanfordstudent, Stenbeckman och numera rådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv, rapporterade: ”Jag tror att amerikanerna kommer att söka sig bort från Washington DC och att en guvernör blir båda partiernas val för att bjuda på något nytt och stimulerande.”
”Amerikansk politik är ju lika mycket sport som policy. Nya hjältar är det som behövs. Hillary Clinton är för utsliten och har liksom Jeb Bush fel efternamn.”
”En spännande demokrat är den 59-årige tidigare Montanaguvernören Brian Schweitzer och för Republikanerna likadant med Rick Snyder, Michigans 56-årige guvernör. Men det kan bli någon annan guvernör eller tidigare guvernör.”
S Ove Joanson, min gamle radiochef och tidigare tv:s och radions prisade Amerikakorrespondent, sa i telefon: ”Mitt tips, det blir Hillary Clinton och Rand Paul.” Rand Paul är en outsider. 51-åringen är republikansk senator för Kentucky men i grunden en libertarian som i åsikter kolliderar lika mycket med republikaner som med demokrater. ”Väljs han är det för att amerikaner vill ha något genuint nytt. För Clinton gäller att hon är mindre trolig efter valet, ty för alla de kandidater hon stödde gick det dåligt.”
Jag säger: Tack, kamrater. Och tillägger en visdom: Den som lever får se.
Jag läser just nu...
… Jan Mosanders ”Berlin”. Den kan misstas för en resehandbok men är så mycket mer. Den är en Berlinkorrespondents välskrivna, strama, stundtals humoristiska minnen från ”sin” stad genom alla dess dramatiska faser. Han tar oss på vandringar genom både det en gång nazistiska och kommunistiska Berlin. Naturligtvis nyttig för den som tar Berlin på allvar och inte bara har det som ett billigt hipstermål.
Stora journalistpriset...
… delas ut på torsdag. När jag läser motiveringarna till de nio kandidaterna i tre klasser slår det mig: Det är bye-bye till traditionell journalistik. Sådan bygger ju på avslöjanden av missförhållanden och/eller reportage med närvaro och litterär flair. Åtta av nomineringarna är till reportageböcker, filmer om barn, radiodokumentärer, tvprogram och verktyg på nätet. Den givne vinnaren, DN:s Mellanösternkommentator Nathan Shachar, belönas icke trots att han dagligen visar hur välskrivning ser ut.
Bensinpriset...
… på världsmarknaden har sedan den 20 juni rasat mer än 25 procent. En liter bensin har i Amerika därför blivit en krona billigare. Men vid Sveriges mackar kostar diesel och bensin lika mycket som i våras. Bättring! Genast!