Mer tycks inte behövas för att skjuta ihjäl tre
Pappa blev rånad.
Mer än så tycks inte ha behövts för att mörda tre personer.
Åtal är väckt för de tre morden i Uddevalla och vi har fått veta så mycket mer.
En inte ovanlig situation för en åklagare i fall med dödligt våld är att det är svårt att bevisa att graden av avsikt är så stark att det ska betraktas som mord.
I detta fall finns inget problem: vi behöver inte tvivla på vad den som sätter fyra kulor i en annan människas huvud vill åstadkomma.
Åklagare Per Erik Rinsells åtal ger ett gediget intryck. 500 förhör, utpekanden, teknisk bevisning i form av positionering av mobiler och bilder från övervakningskameror, flyktfordon i beslag, alternativa gärningsmän kartlagda och avfärdade.
Två problem har Rinsell och hans kollega Viktoria Karlsson, ett litet och ett större.
Att mordvapnen saknas är en brist. Men åklagarna anser sig ändå kunna knyta dem till de åtalade bröderna. Tomhylsor och kulor från brottsplatsen har jämförts med tomhylsor och kulor som hittats efter att de misstänkta provskjutit ett vapen. En jämförelse som visar att det handlar om samma vapen. Och männen hade krutstänk på kläderna som de inte har kunnat förklara.
Ett större problem och en tacksam situation för en advokat är att åklagarna inte vet vem som har gjort vad. "Jaha, du säger att min klient har gjort sig skyldig till mord. Men du har inte kunnat presentera någonting som säger att det var just han som sköt".
Efter att ha läst förundersökningen begärde den yngre mannen ett nytt förhör och pekade där indirekt ut sin bror som mördaren. Kanske talade han nu sanning. Kanske insåg han nu hur stark bevisningen är och tog till vad som helst för att klara sig undan.
Men inte heller detta hinder är oöverstigligt för en åklagare. Varje kula måste inte bevisas. Det mest kända exemplet är Malexander, där det gick att döma tre nazister för mord på två poliser utan att veta vem av dem som höll i vapnet.
Det ska bli intressant att se om det juridiska resonemanget om att bröderna "tillsammans och i samförstånd" mördade två män och en kvinna kommer att hålla.
Bröderna, hävdar åklagaren, blev rasande då de fick veta att deras pappa blivit rånad i sitt hem. Det är en otäck och polisanmäld historia. Vapen mot den inte längre purunge mannens huvud, dödsångest, misshandel.
Finns det anledning att förvånas över att ett rån kan ha fått så fruktansvärda konsekvenser?
Både ja och nej. Alla skulle vi bli rasande och förtvivlade om en nära släkting kränktes på detta vis, men få av oss skulle ge sig ut på en mardrömslik hämndodyssé.
Att ett liv i vissa kretsar inte är mycket värt och att vad som helst kan vara tillräckligt för att begå det grövsta brott som finns är å andra sidan ingen nyhet. Gangsters har plockat fram revolvern av mer banala skäl än vad som tycks finnas här.
I tilläggsförhöret säger den yngre att rånet gjorde dem rasande. Men den äldre har inget att säga. Så här kan det se ut i samtalen mellan förhörsledaren och honom:
– Vi har haft ett antal förhör fram till nu. Är det något som du vill lägga till eller kommit på som du vill förmedla till oss?
– Nej, ingenting.
– Du har i stort sett efter att du blev häktad valt att svara inga kommentarer. Vi har presenterat en del besvärande uppgifter för dig och du har valt att inte kommentera dessa. Om det inte är som vittnen påstår är det bra om du berättar din syn på olika saker redan nu.
– Inga kommentarer.
Likgiltigheten, slår det mig, är påtaglig. Axelryckningar och gäspningar i förhör. Demonstrativa suckar.
Fyra timmar efter morden, klockan sex på morgonen, går mannen in på sin iphone och tittar på ett avsnitt av "Oj, vilken vecka", ett av Aftonbladets mer lättsamma tv-program.
Jag antar att det inte finns anledning att förvånas över det heller.