Okända människor med udda intressen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

En god vän fyllde 50 häromsistens. De gör det nu, allihop.

Den här killen har alltid stora projekt på gång, och han är inte rädd för att kavla upp ärmarna och jobba stenhårt.

Ibland blir resultaten katastrofala.

Han köpte en kåk för många år sedan, ett renoveringsobjekt. Han började från grunden. Den skulle dräneras. Alltså lånade han en traktorgrävare.

Först grävde han av den kommunala vattenledningen. En halvtimme senare hade han grävt sönder avloppet och kapat gasledningen också, samt lyckats skada fasaden på två sidor av huset.

Det tog ganska lång tid och mycket pengar innan den kåken var klar. Och han har varit med om några kaotiska flyttningar sedan dess.

En bekant som råkar vara en av Sveriges mer kända politiska reportrar berättade nyligen för mig att han lagt en kvarts miljon kronor på att låta operera sin mops.

Det var gomseglet och en massa annat som skulle justeras. Mopsar behöver ju en hel del justeringar redan från start, och det här exemplaret var särdeles underligt och sjukt. Dessutom matade han den konstant med gåslever. Och eftersom personalen på det fina djursjukhuset utanför Bryssel snodde gåslevern som den politiske reportern lämnade in till mopsen fick han ägna en massa tid åt att förpacka den så att den såg äcklig ut för människor.

Jo, jag vet att politiska reportrar alltid överdriver. Men redan hälften av historierna om hans bevisligen bortskämda mops skulle duga utmärkt som grund för ett nytt missnöjesparti.

När jag jobbade i bussgarage för länge sedan hade jag en arbetskamrat som samlade på telefonkataloger. Han använde dem som fyllning på sommarstället. Varje helg lastade han sin stationsbil med telefonkataloger som han hittat och tjatat till sig från vänner och arbetskamrater och åkte ut på vischan. Där dumpade han dem i diken och gropar för att jämna ut och försköna landskapet.

Vi gjorde reportage en gång om en farbror som byggde väg i skogen. Han var pensionerad nu, men hade byggt på vägen i decennier. Han hade slitit med jordbruk och annat sedan han blev arbetsför vid fjorton års ålder. Vägen var ett sidoprojekt. Det är inget konstigt med vägar i skogen, men den här byggde han för hand, med slägga som enda redskap. Han var uppe i tre kilometer utmärkt, stenlagd väg lika bärig som om den varit lagd av armerad betong. Och han byggde vidare. Rullade fram stora stenar, knackade isär dem med släggan och lade ut allting för hand tills det blev slätt som ett salongsgolv och starkt nog att bära en timmerbil.

En av mina vänner samlar på lingrävare. Han har 25 stycken ungefär, stående i ett grustag. Där kör han dem och servar dem och fixar med dem. Han tycker att hydraulsystem är omanliga. Vajrar ska det vara, och det härligaste han vet är att kasta ut en enorm slängskopa. Senast skaffade han en ångdriven jättegrävare från början av seklet, den mest manliga maskin en man kan ha.

Inom båtbranschen vimlar det av original som ägnar tid, kraft och pengar åt de mest märkliga projekt. Eldsjälar som bygger vedjakter, människor som brinner för ångmaskiner och tändkulor, äventyrare som ägnar all fritid åt att sätta fantastiska fartrekord, det genomförs våldsamma seglingsprojekt, paddlas i månader i sträck, rustas och lackas och fejas och trimmas för att drömmar ska gå i uppfyllelse.

Varifrån kommer krafterna som driver alla dessa relativt okända människor med underliga intressen och stora projekt? Och spelar det någon roll att de flesta projekten aldrig blir riktigt färdiga?

Det rör sig rimligen om utvecklade och förfinade varianter av människans ursprungliga drifter, de som syftade till att trygga artens överlevnad: samlande av föda och tryggande av reproduktionen. I vår moderna tid kan de drifterna ta sig väldigt varierade och emellanåt ganska underliga uttryck.

Sådant kan man också sitta och fundera på, en glittrande midsommardags morgon.

Robert Aschberg