Obamarama - han lyckades
Om man – som jag gjorde i onsdags – stiger upp halv tre på natten för att i tv se en direktsändning från USA, är man antingen en idrottsidiot eller politisk pundare.
Jag är inte en idrottsidiot. Det jag (och 30 miljoner amerikaner) ville se var Barack Obama avge rapport till kongressen om tillståndet i nationen, the State of the Union.
Obama var som han är: snygg och smärt, grånad men inte åldrad (han är bara 53) med världens snabbaste och vitaste leende, intellektuell, välformulerad, auktoritativ och humoristisk, både en pedagog och en poet.
Det var för mig lätt att förstå varför jag gillat honom från start, då han som ung okänd senator 2004 talade på demokraternas konvent i Boston: den avundsvärda elegansen.
Det är ovisst om det är elegansen eller hudfärgen (svart) som trots alla hans förtjänster gjort Obama impopulär och missaktad. I Amerika ses han som en socialdemokratisk trojansk häst. Och över hela världen betraktas amerikansk politik med skadeglädje - total blockering i samspelet mellan lagstiftare (kongressen) och den verkställande makten (presidenten). Handlingsinfarkt. Ingenting blir gjort.
Obamas tal denna natt borde dock bädda för att ge honom en hedersplats på politikens parnass. Obama tog över fyra månader efter att världsekonomin gått in i recession.
Nu pekade han på hur ”krisens skugga försvunnit”. Amerika har bäst tillväxt i världen. Arbetslösheten är häften av EU-ländernas. Amerika har genom forskning, innovation och investeringar i energi (vind, sol, olja, gas) gjort sig självförsörjande. Det sker samtidigt som tillväxten i Kina bromsas upp och Ryssland gjort sig till en paria och ekonomiskt är på väg att implodera.
Han leder ett land med betydande invandring, en ung befolkning jämfört med Europas åldrande, fler människor på universitet än någonsin förr och med en dominans inom it, bioteknologi, medicin och underhållning. Amerika har genom årtionden sluppit kommunister, nazister och radikala islamister.
Min prognos: Amerika kommer att vara den dominerande världsmakten under många decennier framöver.
Därför kommer i ett framtidsperspektiv Obama att klassas som en av sitt lands Stora Presidenter.
Mitt intresse för amerikansk politik har funnits länge. När jag föddes var Franklin D Roosevelt ganska nyvald president. Jag var nio år när Harry Truman efterträdde honom och sedan följde Eisenhower, Kennedy och Lyndon Johnson. Jag hängde med och hade åsikter. Men när jag 1970 skickades till New York som korrespondent blev det av nödvändighet viktigt ”att kunna allt”. Elddopet var att 1972 följa valstriden mellan Richard Nixon, som var en skurk men var den som slog in kilen mellan Kina och Sovjet, och den veligt godhjärtade George McGovern. Jag försökte skriva neutralt. Det gick inte.
Sedan kom Gerald Ford (som utan val fick jobbet, när Nixon tvingats bort), den lantlige och misslyckade Jimmy Carter, den i Sverige så förlöjligade Reagan, pappa Bush, som vann Kuwaitkriget, den skandalförföljde Bill Clinton, sonen Bush och så Obama.
Om dem alla har det de två sista åren av deras ämbetstid sagts, att ”de arbetar på sitt eftermäle”. Om eftermälet har det om nästan alla presidenterna sagts, att ”det kommer inte att bli gott”. I nästan alla fall blir emellertid eftermälet i huvudsak gott.
Avsuttna är de inte längre kontroversiella. Nixon ses som en skicklig utrikespolitisk tänkare. Clinton är förlåten för sitt tarvliga förhållande till en Vita huset-pryo.
Obama har gjort delar av det han sa att han skulle göra. Sjukförsäkringen Obamacare vinner terräng i delstat efter delstat. Han har avslutat krigen i Afghanistan och Irak (fast de fortsätter). Färre ickeåtalade fångar finns i Guantanamo än när han tillträdde. Han har - visserligen sent - vaknat om faran med IS.
Han har ridit ut den långa globala ekonomiska krisen, som han var oskyldig till. Han förknippas nu med den nya boomen, fast uppgången är lika oförklarlig som nedgången, kraschen, 2008 var. Båda är resultat av andra krafter än politik. Men 11 miljoner jobb har skapats under Obamatiden. Börsens värde är dubblat. Oljepriset är halverat.
Så var ska Obama hamna på listan över de senaste 40 årens presidenter?
Som alla listor ger den under underlag för diskussion. Gott nog.
Och när han slutar är Obama bara 55 år. Hur blir han då?
En penninggalen middagstalare av Clintons sort?
Eller en revanschsugen politisk författare som Nixon?
Eller som Bush, pappan: ”I am going to be big in the grandfather business”?
Jag läser just nu …
.. en ljuvlighet från 1941 av den ungerskjudiske Arthur Koestler, som varit kommunist, på plats sett Stalins utrensningar, blivit krigskorrespondent i spanska inbördeskriget, dömts till döden men sluppit undan och lämnat kommunistpartiet. Vid andra världskrigets utbrott 1939 befann han sig i Frankrike och internerades av franska myndigheter. När han kommit loss och var i säkerhet i England skrev han ”Scum of the earth”, sin skildring av fängelselivets elände och det franska systemets platta fall för Hitler. På svenska fick boken den underfundiga titeln ”Och vi som älskade Frankrike!”. Boken är på mästerligt språk iakttagande - klar och kall, hård och bitter. Ett journalistiskt mästerverk.
Birgit Nilsson …
… är alla tiders främsta svenska operasångerska. Därför porträtteras på en femhundrakronorssedel Nilsson i sin paradroll som Brünnhilde i Richard Wagners ”Valkyrian”. Detta gör operasångerskan Malena Ernman rasande: Wagner var ju en uttalad antisemit. Oj oj oj. Den politiska korrektheten talar. La Nilsson borde naturligtvis porträtterats som Mama Mia.
En förmån i jobbet …
… kallas numera en kringis - den anställde får hjälp med det ”runt omkring” för att få livspusslet att gå ihop. Sålunda erbjuds 300 000 medarbetare att köpa kort i kollektivtrafiken på ett förmånligt sätt av sin arbetsgivare. Här är de 10 vanligaste kringisarna i Sverige:
1. Kollektivtrafik.
2. Hemstäd.
3. Matkassar.
4. Barnpassning.
5. Läxhjälp.
6. Juridisk rådgivning.
7. Privatutbildning.
8. Kemtvätt.
9. Trädgårdsarbete.
10. Coaching.
Dags att snacka med chefen.