Jag hade blivit rasande om Grums var min ort
Alla vägar bär inte till Grums.
För att en sådan ort ska nå omvärlden finns i regel bara två vägar:
Antingen fostras en idrottsman som likt Patrik ”Bjärred” Andersson eller Magnus ”Ölme” Johansson sätter sin bygd på kartan med tvåfotstacklingar och hårdkokt uppsyn.
Eller så sker ett dubbelmord.
Vi kan nu även tala om en tredje väg, tv-inslag om den döende landsorten.
Det brukar i allmänhet betyda att en reporter samlar mod och kör ut från storstaden för att ställa frågan: Hur är det egentligen ställt med landsorten?
Det brukar vara sådär.
När ”Uppdrag granskning” i veckan sände en reporter till Grums var det alltså ett beställningsmord. Ingen analys. Inga nyanser.
Men en hel del inklippsbilder av pappersbrukets skorstenar som spyr ut avgaser mot stålgrå himmel, dimmiga tågrälsar, dimmiga motorvägar, dimmiga parkeringsplatser och unga kvinnor i mjukbyxor som varmröker cigaretter i väntan på en buss eller en framtid som aldrig kommer.
Det var ett på många sätt rörande reportage om självmord och arbetslöshet, droger och hopplöshet. Jag kommer aldrig glömma pappan som sitter i köket hela dagarna och stirrar på sin döde sons Facebooksida.
Men när ”Uppdrag granskning” siktar mot magen glömmer de hjärnan; som landsbygdsskildring var reportaget idésvagt. Inga intressanta frågor ställdes om urbaniseringens mekanismer och orsaker, eller politikens roll i detta.
Det var först i efterspelet som den verkliga smärtpunkten blottades: sprickan mellan stad och landsort.
Grumsborna protesterade. Lokaltidningen for hela vägen från Karlstad för att intervjua arga invånare. Kommunalrådet å sin sida tömde invånarnas spargrisar och hyrde in en stockholmare som för 150 000 på faktura lärde politikerna att svara ”ja” eller ”nej” på frågor.
Och kanske var det inte ens skildringen som gjorde mest ont, utan snarare vem som berättade.
En storstadsjournalist som tog bilen till Grums, trampade runt i snögloppet på parkeringen utanför Ica och sedan bestämde: Detta är Grums.
Jag hade blivit lika rasande om det var Falköping. Jag har visserligen skrivit fruktansvärda saker om staden. Men den är min. Precis som att jag får kritisera mina föräldrar, men försvarar dem in i döden.
Det är i slutändan en fråga om tolkningsföreträde.
Vi ser medieskuggan breda ut sig. Där det tidigare var tjugo journalister på en lokaltidning är det i dag tre. Både tv och tidningar har lagt ned sina lokalredaktioner. Avstånden växer.
Vem berättelsen om exempelvis Grums tillhör, och varifrån den skrivs, är numera en fråga om makt.
Grumsborna vet naturligtvis att det är en ort med problem, en ort med arbetslöshet och självmord, en ort där pappersbrukets skorstenar spyr ut sina avgaser.
Men den är deras. De har ingen annan.
Orter på solsidan - och skuggsidan
Ödeshög är kanske inte världens roligaste plats. Men den kommer för alltid vara förknippad med Klas Ingessons mod, kampanda och briljans. På samma sätt som Älmhult - inte heller det världens roligaste plats - för alltid kommer att förknippas med Ikea.
Sedan finns motsatsen: orterna som i riksmedierna definierats av tragiska händelser. Dubbelmord, sekter, främlingsfientlighet. Turistbyråerna i Knutby, Åmsele, Salem och Sjöbo kommer alltid ha uppförsbacke.