Vad hände med veckans viktigaste nyhet?
Fler hatbrott än någonsin tidigare polisanmäldes förra året.
Varför passerade denna viktiga nyhet nästan obemärkt i tidningar, radio och tv i förra veckan?
Brottsförebyggande rådets årliga rapport om hatbrott innehåller siffror som i varje fall vid en första anblick gör ett dystert, för att inte säga skrämmande, intryck.
Under 2015 identifierade 6980 polisanmälningar med hatbrottsmotiv, vilket är den högsta nivån någonsin.
Vad är då ett hatbrott? Det är inte en brottsrubricering utan ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till hat eller fördomar mot en identifierbar grupp som bottnar i bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.
Med "identifierar grupp" menas i det här sammanhanget till exempel etnicitet, nationalitet, sexuell läggning eller religiös tillhörighet.
Ett hakkors på en synagoga. En kvinna som blir spottad på för att hon bär slöja. Två män som blir nedslagna för att de går hand i hand. Hatbrott kan handla om allt möjligt.
Det kan i och för sig vara svårt att bevisa den här sortens kriminalitet - vad vet vi om vad som rör sig i en människas huvud? - men om åklagare kan visa att motivet är hat mot en viss grupp så ses det juridiskt som försvårande.
Överlägset vanligast bland polisanmälda hatbrott är dem med rasistiska motiv, 68 procent. Drygt 600 anmälningar, nio procent, handlar om sexuell läggning. Sedan följer islamofobiska, kristofobiska och antisemitiska motiv.
Brå konstaterar att antalet polisanmälningar har ökat med elva procent jämfört med 2014. Vanligast är olaga hot och ofredande, medan skadegörelse och klotter är den brottstyp som ökar mest.
Det är, dystert nog, betydligt mer klotter inom offentliga transportmedel och på andra platser och byggnader som genererar stor spridning av främlingsfientliga budskap än tidigare år.
Att Sverige har fler anmälda hatbrott än de flesta länderna i västvärlden låter även det förfärligt.
Men låt oss inte blir alltför alarmistiska. Det är med hatbrott som med våldtäkter - att Sverige ligger högt i den internationella statistiken över antalet anmälningar innebär inte nödvändigtvis att de här typerna av kriminalitet är särskilt vanliga just här.
Det kan ju ligga till på det viset att fler människor vänder sig till polisen i Sverige än i många andra länder, vilket i så fall är någonting bra.
Brå:s nationella trygghetsundersökning, som är inkluderad i rapporten, är ett bättre mått. Enligt den är utsatthet för hatbrott vare sig mer eller mindre förekommande än tidigare år.
Icke desto mindre är de nya siffrorna viktiga. Även om vi inte vet exakt vad det säger om samhället så säger det tveklöst någonting.
Hur tog då medierna emot rapporten? Engagerade sig public service? Blev det svarta rubriker i kvällspressen? Diskussion i morgonsofforna?
Sara Westerberg, en av två kriminologer som har gjort undersökningen, säger att inte en enda journalist har hört av sig till henne eller hennes kollega. Inte en enda.
Nu var det inte fullständig medieskugga. TT ägnade pressmeddelandet i ärendet uppmärksamhet. Och när TT rapporterar så blir det rubriker på mediehusens hemsidor runt om i landet.
Icke desto mindre har inte nyheten fått den uppmärksamhet den förtjänar. Hatbrott är någonting vi måste prata om. Ett land där människor känner rädsla för att de tillhör en minoritet är ett land som har misslyckats.
Det finns troligen fler samverkande förklaringar till att det inte ringde i kriminologernas telefoner.
En är att pressmeddelandet var så utförligt att det inte behövdes kompletteringar för att skriva en artikel. En annan är att rapporten släpptes samma dag som en man åtalades för det uppmärksammade mordet på Lotta. Reportrar och redaktörer var för upptagna med annat för att bry sig om Brå.
Men jag tror att det finns ytterligare en förklaring. Högerpopulismen vinner terräng. Trump vräker ur sig vansinnigheter var och varannan dag. Fler människor är på flykt i världen än någonsin tidigare.
I en värld innehållande en hel del sorglighet är det lätt hänt att en viss uppgivenhet smyger sig in i pressen. Jahaja, antalet anmälda hatbrott ökar. Vem är förvånad.
En tämligen bortglömd rapport är inte ett tillräckligt underlag för att dra säkra slutsatser. Men kanske finns här en tendens som borde oroa alla journalister.