Nu vet vi att Akilov inte är riktigt klok
Någon timme in i förhöret med Rakhmat Akilov börjar journalistkåren skruva på sig. Huvudpersonen är samlad, tar god tid på sig, och svarar i ett monotont, lågt tonläge. Inga stora gester, inga oväntade svar. Inga överraskningar eller utspel. Inte mycket att skriva hem om.
Ja, han ville köra över otrogna. Ja, det var ett sätt att få den svenska regeringen att fokusera på ett inhemskt terrordåd istället för att bidra till den internationella koalition som motarbetar IS. (Ja, han trodde verkligen att det skulle kunna påverka regeringen). Ja, han bad kontaktpersonerna i telefonen, koordinatorerna, om godkännande för att utföra dådet.
Åklagare Hans Ihrman är bestämd och tydlig, Akilov svarar som förväntat. Inga svar är särskilt välformulerade, i synnerhet inte med tanke på att det borde ligga i hans intresse att i vart fall kunna motivera gärningen för sig själv. Däremot en del svar som är häpnadsväckande.
Som att Akilov när han sedermera greps inte ville bryta mot lagen genom att till exempel gå på bilvägen, med hänvisning till hur en ”en anständig medborgare” gör. Som att han vid samma tillfälle la sig ned när polisen kom eftersom han inte ville bli skjuten, ty martyrdöden gällde ju bara under själva dådet. Eller som att de sökningar man fann i hans telefon över Vaxholmsbåten inte handlade om potentiella mål, utan om sätt att resa från Sverige till islamskt territorium. Akilov hade tydligen inte förstått att Sverige bara hade småbåtstrafik. Målet var Amman i Jordanien, och han övervägde att ta sjövägen dit.
Ja, nu vet vi att Akilov faktiskt inte är riktigt klok. Han tycks vara helt förlorad i jihadistens konspiratoriska dimma, och saker som möjligtvis framstår som rimliga för honom låter minst sagt absurda för övriga i säkerhetssalen. Vi som försvarar åtalade i domstol vet dock att skilja mellan gärning och person, och just i det här fallet, just idag, blev det tydligt att Akilov inte är tillnärmelsevis så betydande som det dåd han utförde.
Nu tar förhandlingen en ny vändning, och de verkliga huvudpersonerna ska höras. De som lidit av dådet och fortfarande lider. Under två månaders tid kommer säkerhetssalen att fyllas av fasansfulla berättelser från skadelidande som har blivit kvar i den högst påtagliga verklighet som Akilov försatte dem i. Det är detta som är dådet, det är dessa människor vi ska fokusera på.
Akilov kommer kanske att komma ur sina dimmor en dag, kanske inte. Det han gjorde var befogat i hans huvud, men ingen annan har blivit så mycket klokare under dagen. Nu är han hörd, och det lät helt tokigt. Nu kan vi bortse från honom.