Politiker Messing - helt ointressant
Kan den som minns något avgörande som Ulrica Mes-sing har uträttat vara vänlig att ställa sig upp?
Nej, jag tänkte väl det. Ja, du kan sätta dig igen, Ulrica.
Det där lilla testet var inte till för att vara taskig. Jag menar inte att Ulrica Messing är särskilt usel. Hon är nog tvärtom ganska duktig. Jag sitter inte och tjoar när folk med skojiga dialekter och mycket fritid fyller Ring P 1 med ilskna jämförelser mellan sitt falukorvsintag och Messings påstådda oxfiléorgier.
Det är inte det saken gäller.
Det saken gäller är att Ulrica Messing har varit en typisk nutida politiker: lojal, pålitlig och påläst på det hon för stunden fått hand om. Eller, för att tala klartext: lojal, pålitlig, påläst och komplett ointressant.
För tydlighetens skull: Jag talar om politikern Ulrica Messing. Inte om personen Ulrica Messing. Det är möjligt att personen Ulrica Messing är mer spännande än en middagsinbjudan från Hannibal Lecter. Kanske kan personen Ulrica Messing jonglera med motorsågar, kanske är hon en jävel på tango, kanske kan hon skriva fjärilslätta sonetter med vänsterhanden, samtidigt som hon rör ihop en hallonzabaione med högern.
Kanske kan personen Ulrica Messing till och med tänka en och annan intressant politisk tanke.
Det är möjligt. Men vi har haft att göra med politikern Ulrica Messing. Och vad jag kan minnas har hon inte gjort något av det ovanstående. Politikern Ulrica Messing är en typisk kompetent byråkratpolitiker av det slag som i stort sett alla hennes kollegor är numera.
Det är därför jag undrar. Varför blir det den viktigaste nyheten på Ekot när hon lämnar riksdagen? Varför toppar det den här tidningens hemsida? Varför ges det, antagligen, flera sidor i dagens tidningar? Varför direktrapporteras det från presskonferensen? Varför, ärligt talat, hålls det ens en presskonferens?
Har jag missat något?
Visst kan jag begripa att det finns arbetskamrater som kommer att sakna henne. Men vad har det att göra med oss?
Det som har att göra med oss är något annat. Nej, inte pensionen. Det vi borde fundera över är hur någon kan sitta i regeringen i tio år och i riksdagen i femton, sköta sitt jobb och ändå inte sätta större avtryck än en genomsnittlig byrådirektör.
Kanske betyder det att något är fel någonstans.