Neutralitet ingen söndagsskola

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Sverige ska eventuellt begåvas med en ny undersökningskommission för avkunnande av moraliska domar i historiens ljus, i efterklokhetens helgade namn.

I varje fall föreligger i offentligheten ett förslag till en sådan kommission. Det har lagts fram av Lars Leijonborg och Erik Ullenhag, två av folkpartiets affischnamn som anser att politik inte i första hand är att vilja utan att skilja ont från gott - med facit i hand för all del, men ändå.

Efterklokhet är också klokhet, förutan vilken vi vore oförmögna att lära av våra misstag.

Så varför inte en gång för alla reda ut den svenska ynkedomen under andra världskriget, medlöperiet med nazisterna, anpassligheten, fegheten, självtillräckligheten. Om det sedan än en gång blir krig i Sveriges närområde, skulle det med alla fakta på bordet bli enklare för dem som sitter vid makten, att manövrera så, att Sverige då äntligen får vara med i blodbadet, kanske rentav från dess allra första dag.

Visserligen håller Vetenskapsrådet just på med en analys av Sveriges beteende gentemot nazisterna under Hitlers tolvåriga skräckvälde i Tyskland. Men man kan misstänka att Vetenskapsrådet, som gör detta arbete på uppdrag av regeringen, inte avfyrar de rätta moralkakorna. Så det kan vara läge för dem som alltid vet vad som borde ha gjorts och inte gjorts när det begav sig, att få sig en ny kommission.

Allvarligt talat, Lars Leijonborg och Erik Ullenhag har fått fenomenet neutralitetspolitik fullkomligt om bakfoten. Det må Ullenhag ursäktas för. Han är uppvuxen under en tid då svensk neutralitetspolitik faktiskt framställdes som ett moraliskt val.

Men Leijonborg, som är i sextioårsåldern, borde veta bättre. Svensk neutralitetspolitik under andra världskriget var ett strikt säkerhetspolitiskt val, i grunden egoistiskt, som alla säkerhetspolitiska val i krislägen. Att sätta någon moralisk norm var det aldrig frågan om.

Den moraliska aspekten på Sveriges säkerhetspolitiska val, föreställningen om neutraliteten som en moralisk position, smög in i den svenska självbilden under nittonhundrasjuttiotalet. Den var i hög grad en funktion av tidsandan och opinionsbildningen, väl förvaltade av den socialdemokratiska rege-ringen under ledning av Olof Palme som kombinerade sin kyliga pragmatism med ett avsevärt moraliskt patos.

Men just pragmatism var vad det var frågan om, när Sverige satte sin strävan att förbli neutralt i verket under andra världskriget. Och pragmatism betyder att man lirkar, kompromissar, håller sig med alternativa utvägar som kan fun-gera både som hot och katastrofplan ifall någon aggressiv krigförande part inte skulle respektera neutraliteten.

Exempelvis är det en självklarhet att Sverige hade en säkerhetspolitisk "nödutgång" under det kalla krigets dagar: bistånd från Nato. Sovjetunionen visste det. Det var angeläget att de visste.

Finlands neutralitet igen byggde på att landet tillgodosåg Sovjetunionens säkerhetsintressen genom att hålla västmakterna på lagom avstånd. Om icke skulle Sovjet ingripa mot Finland.

Sveriges neutralitetspolitik under andra världskriget måste bygga på en sinnrik kombination av eftergifter och sturskhet. Neutraliteten måste vara trovärdig i såväl Hitlers, Stalins som Churchills ögon. Vem som helst förstår att det inte var söndagsskolans principer som utgjorde hårdvaluta i umgänget med dessa herrar.

Självklart ska man utforska den förda politikens innehåll. Vad som var nödvändigt och vad som var mindre nödvändigt. Men låt oss för Guds skull beakta förutsättningarna.

Jag har ofta undrat vad alla som förfasar sig över Sveriges slingerbultar under andra världskriget tycker om ett land som Finland.

Finland var inte bara tillmötesgående mot Hitler. Finland slogs på Hitlers sida. Gjorde gemensam sak med Hitler mot Stalin - i fyra och ett halvt år.

Säg, Erik Ullenhag och Lars Leijonborg: Vad har ni för uppfattning om Finlands moral?

Yrsa Stenius