De flesta i Husby vill ha ordning och reda
Jag sitter med en kokainhandlare i en bil i Stockholmsförorten Husby. Efter en stund frågar jag om kravallerna 2013.
– Jag var med, säger han. Jag fick tusen kronor av en man för att bränna upp hans bil.
Sådant har man hört mycket om, försäkringsbedrägerier i skydd av större vandalisering.
– Men jag kastade inte sten. Jag bara kollade. Mina vänner var trötta på polisen som kommer hit och trakasserar oss. Så när den där killen blev skjuten hetsade de kriminella upp de yngre som kastade sten.
Det är mörkt, få människor rör sig i bostadsområdet. Det flimrar från tv-apparater i de tysta fönstren.
Jag har nyss läst en skrift av några kriminologer och statsvetare. ”Bortom kravallerna. Konflikt, tillhörighet och representation i Husby”. Redaktörer: historikern Paulina de los Reyes och kriminologen Magnus Hörnqvist. I boken beskrivs kravallerna som ett slags utvidgning av demokratin. Invånarna i Husby sägs ha hyst förståelse för och i viss mån godkänt stenkastningen och bilbränderna. En av teserna i boken är att det etablerade samhället, de valda politikerna, hatar verkligt folkligt inflytande, ty invånarna i Husby är koloniserade.
I det sammanhanget var ”attacken mot polismakten en tillfällig upplösning av maktrelationen mellan poliser och boende”. En demokratisering.
Polisen är rasistisk, använder ”besinningslöst våld”, våra valda politiker hatar demokrati och samhället utövar ett systematiskt våld, enligt författarna.
Mot detta ställs invånarna i Husby som är solidariska och öppna mot varandra. ”Lite tillspetsat kan man således betrakta Husby som ett stort kollektivt hem”, står det i boken.
Därför ville människor inte gå hem under kravallerna: ”Varför skulle de boende gå hem när de redan var hemma? Husbys gångvägar var deras utvidgade vardagsrum.”
Boken påminner om romantiserade skildringar från tredje världen på 1960-talet. På den tiden sades det att man inte såg några gråtande barn i Kina. För de var så lyckliga. Alla tog hand om varandra.
Men Husby är en del av Stockholm. Invånarna där är i grund och botten ungefär som du och jag. De vill ha ordning och reda, arbete, gärna anställningstrygghet, bra skolor, fin miljö, lugn och ro. De vill ogärna bli rånade, utsättas för skottlossning, se sina barn bli gangsters, uppleva knarkhandel på torget och gå genom haschmoln på vägen till Ica.
Alla handlare i Husby jag talar med vill ha en polisstation i centrum.
Åtminstone en av dem tänker rösta på Sverigedemokraterna. Han kommer från Mellanöstern.
Samtidigt är den så kallade vänstern upptagen med att vara emot poliser. ”Polisens våldsamt intensifierade närvaro uppfattas som ett förkroppsligande av det politiska tillstånd som ständigt omintetgör de demokratiska processerna i Husby”, står det i boken.
Det konstigaste är att den är utgiven av Stockholm stads eget förlag Stockholmia. Förlagets uppdrag är att sprida ”angelägen forskning”.
Kokainhandlaren sitter alldeles stilla i bilen. Det är tyst. Han tittar rakt fram.
– Jag gillade kravallerna, säger han. Polisen fick en läxa.
Det är fullt möjligt att kliva ur bilen i Husby – gör det och ta en