Att smälla upp en staty är alltid förenat med vissa risker
För två år sedan invigdes Place August Strindberg i Paris sjätte arrondissement. Samtidigt avtäcktes en nygjuten byst av författaren, som sedan dess tronar över den lilla platsen vid Saint-Sulpice-kyrkan på vänstra stranden. Det är drygt hundra år sedan Strindberg dog. Paris stadsdelsnämnd hade så att säga haft tid att väga för och emot och landat i ett beslut: August Strindberg, som skrev några av sina mest berömda verk i den franska huvudstaden, var mogen för en plats i det offentliga rummet.
Jag tänker på Strindberg när jag följer debaclet kring Zlatan-statyn i Malmö (vi pratar ju trots allt om de två kanske mest betydande svenskarna i Paris någonsin). Medan Strindbergs byst sitter säkert tog det bara timmar från det att Ibrahimovics delägarskap i Hammarby offentliggjordes i onsdags, till dess att hans staty utanför Malmö Stadion vandaliserades. Natten till torsdag klottrades rasistiska förolämpningar på platsen.
Statyn av Zlatan Ibrahimovic är ett beställningsjobb av Svenska Fotbollförbundet från 2016. Den var först tänkt att stå utanför Friends Arena i Solna, men tiden gick och Peter Lindes Zlatan-avbildning fastnade i kommunbyråkratin. Efter något år anmälde Malmö stad intresse och sedan bara några veckor står bronsskulpturen av Zlatan Ibrahimovic utanför MFF:s hemmaarena. Invigningen, med huvudpersonen på plats, var en malmöitisk folkfest.
Sedan ett par dagar står statyn under polisbevakning.
Diskussionen i veckan har i stora drag handlat om hur otrogen man som fotbollsstjärna och MFF-legendar egentligen får vara.
Kanske borde vi snarare fråga oss huruvida levande människor över huvud taget ska avbildas på allmän plats.
När det kommer till betydelsefulla politiker och statsmän brukar tumregeln vara att vänta tio år efter deras död innan de förevigas. Det finns undantag förstås, Nelson Mandela stod staty redan under sin livstid och utanför USA:s ambassad i London blev Ronald Reagan avbildad sju år efter sin död, till lokalbefolkningens måttliga förtjusning.
Inom idrotten är ramarna slappare. Bland de stora fotbollsstjärnorna står både Lionel Messi och Cristiano Ronaldo staty trots att den aktiva karriären ännu pågår och på strandpromenaden i Helsingborg finns sedan 2011 en brons-Henrik Larsson i naturlig storlek.
Det var relativt okontroversiellt att smälla upp Zlatan-statyn i Malmö, men det var också alltid förenat med vissa risker. Alla som vet något om Ibrahimovic vet att han kan göra och säga nästan vad som helst när som helst. Förolämpa. Trampa på. Håna. Detta hade det rimligtvis räknats med när stadens store son kom tillbaka till Malmö i september. Att han öppet skulle vänstra med en annan elitklubb fanns däremot knappast med i riskkalkylen.
Problemet med statyer är att man aldrig kan veta i vilket syfte de kommer att användas. I Stockholm hedrar nazister Karl XII i Kungsträdgården den 30 november. I Frankrike har högerextrema Nationella Fronten gjort en guldavbildning av Jeanne d’Arc i centrala Paris till sin. Det är tveksamt om någon av de berörda hade glatts åt sin följarskara flera hundra år senare.
På Södermalm i Stockholm letar sig varje julafton hundratals fotbollssupportrar till statyn av Nacka Skoglund för att hedra hammarbylegendaren – en äldre variant av Ibrahimovic med andra ord – på hans födelsedag.
Vad som händer med statyn utanför Malmö Stadion återstår att se. Ett medborgarinitiativ jobbar redan på att få den flyttad. Kanske veckans händelser åtminstone får nästa nationalikon på tur för att avbildas på allmän plats att tänka två gånger. Och ännu hellre få beslutsfattarna att ha lite is i magen nästa gång.