Oron för barnen förändras men den försvinner aldrig

Tjejen i butiken har ett litet barn. Ettåringen kastar sig ut från soffor och det är ett evigt passande.

”När går det över? När blir det bättre?” säger hon när jag ska gå.

Jag svarar att det där som du längtar efter nu, att sitta ner med en kopp kaffe utan att behöva passa en vild ettåring som klättrar i soffan, det kommer inte vara värt så mycket som du tror. Du längtar efter din frihet, men när du väl har den så kommer du inte veta vad du ska göra med den och sen sitter du där och gråter till bilder av din feta ettåring och då gör det jätteont i hjärtat.

Allt det där sa jag inte till henne eftersom jag kom på det precis nu.

 

Vad jag egentligen ville säga var ”skaffa ett barn till nu direkt så ter sig det där ett-barns-passet som en drink på en svalt fläktande playa del nånting.

Men så säger man inte, man skärper till sig.

Jag har längtat efter friheten fem gånger, och fyra av de gångerna har jag efter tre år eller så saknat mitt fängelse och syndat på nytt för att på så sätt åka raka vägen till pliktfinkan.

Och väl där: ”Vad har jag gjort?”

Livet med barn i varierande åldrar, alltid något att skrämma slag på sig själv med.

 

Sextonåringen som åker till en stuga i Stockholm en vecka med kompisar.

Det enda jag kunde göra sedan jag fört över sjuhundra kronor till mat var att fråga om det ”fanns knark.”

Hon himlade med ögonen, slängde med håret och satte sig på den billigaste bussen hon kunde hitta. Iväg for hon och tillbaka kom hon.

Han som snart blir två tycker om att sticka. Han drar. Och om det inte vore för oss så kom han aldrig tillbaka. Tittar jag bort just den sekunden så har jag bara fyra barn, och det är inte så bara, men jag tycker hemskt mycket om honom.

Man slappnar aldrig av, det blir aldrig lugnt.

 

Jag har pratat med mammor till barn som är trettio år, jämfört, försökt läsa in ett lugn, vill hitta en hinna av ro över mogen blick.

”Det är en ständig oro med vuxna barn också, fast på ett annat sätt.”

Så säger de.

Det finns ingen ljusning, det finns bara acceptans. Antar jag.

Jag minns den vädjanden känslan från barndomen: ”Du ska säga till mig att det snart blir bra och sen fortsätter det att vara bra, och då kan du slappna av.”

Säg så till mig.

Katastrofen som alltid lurar runt nästa hörn, nästa dag, nästa vecka.

 

Femtonåringen i Ludvika som försvinner och blir ett kvällstidningsmysterium. Sverige håller andan. Åh, där var hon, tack gode Gud eller vem vi nu faller ner på knä inför när livet prövar oss till bristningsgränsen och förbi den.

Nu kan vi fortsätta leva i inbillat lugn tills nästa katastrof.

Hela livet är en katastroftanke och en anspänning och sen dör vi.

Det går aldrig över.


Bajs är poo på polska: Under alla mina dagar före den 3 september 2019 så hade jag inte en enda gång tänkt på polskt bajs.

Poolska: Och nu är det allt jag kan tänka på. Polskt bajs. Hoppas att det är lättare att utplåna det från Östersjöns yta än från mitt medvetande.

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Följ ämnen i artikeln