Chaufförerna borde plockas ur samhället
När Kiss kom till Stockholms Stadion 1997 köade jag utanför från klockan sju på morgonen, jag var tolva i kön. När de öppnade grindarna kutade jag satan, jag sprang för mitt liv, förbi allihop och kom först av alla till scenen. Där stod jag, längst fram, i mitten. Drömmarnas dröm.
Bakom mig stod en kille i 30-årsåldern. Han var stor och berusad. Han tog spjärn mot kravallstaketet och tryckte långsamt undan mig med sin urkraft. Och så var jag inte längre längst fram.
Jag försökte prata med honom. ”Jag har köat sen sju i morse. Jag stod längst fram.” Han bara skrattade och tittade bort.
Jag såg inte konserten sen, jag såg bara hans stora ryggtavla. Han har satt spår i mig, jag tänker på honom fortfarande, då och då. Det var en rent intellektuell upptäckt, att det finns människor som det inte går att nå, som man inte kan diskutera med. Han var bara kött.
Jag kom att tänka på honom i dag när jag läste om Pride-veckan i Karlskrona. Tanken var att stadsbussarna skulle bära Pride-vimplar, men så har det inte blivit. Det har några av busschaufförerna sett till. Det började med ett Facebook-inlägg från en av chaufförerna. Han gjorde klart att ingen skulle få honom att åka runt i Pride-vimplar. Då skulle han antingen sjukskriva sig eller helt enkelt plocka ner vimplarna!
Under fredagen visade det sig att han hade många kollegor på sin sida. På buss efter buss som passerade gatorna kunde stadsborna se att chaufförerna hade plockat ner Pride-vimplarna. De ville visa staden och världen. Gemensamt manifesterade de vad de tyckte om Pride genom denna tysta, sammanbitna aktion. Aktionen har nu spridit sig till Ronneby och Karlshamn, där vissa chaufförer också protesterar mot regnbågsflaggorna på liknande sätt.
Pridefestivalen är till för att visa att alla människor är värda lika mycket. Att kärleken inte är vikt för heterosexuella, utan för alla människor. Det är ganska grundläggande grejer, inte sant?
När jag läser om busschaufförerna så tänker jag på killen på Kiss-konserten. Det finns något onåbart med dem. Det är klart att det bästa vore att prata med dem, resonera, och så vidare. Men jag tror inte på samtal. De är bara kött.
Jag tror på att plocka ur chaufförerna ur samhället. Förtidspensionera dem allihop. Håll lite koll på dem. Låt dem inte träffa så många andra människor.