Nu skiter vi i finkulturen – vi klarar oss bra ändå
Minns ni Marc Ribaud, balettchefen med det latinska temperamentet? Han som fick ta en timeout i några månader efter att ha skickat sexmail till en kvinnlig anställd? Han är tillbaks på jobbet nu.
På Kungliga Operan trippar alla vidare i sina trikåer och tyllkjolar som om inget hade hänt.
Den senaste tiden har vi pratat om ”prolongeringssoffan”, möbeln där skådespelerskor tvingas ligga med teaterchefer för att få anställningskontrakt. Vi har pratat om manliga författare som hotar med att kissa i andra människors munnar. Om genikulten, sextrakasserierna och Ola Rapace.
Vet ni vad jag känner inför allt detta? Jag känner: jamen då skiter vi i det här.
Nu skiter vi i teatern, filmerna, litteraturen, ja, i hela finkulturen. Vi bara struntar i alltsammans.
För det finns en sak som de nödiga författarna och regissörerna verkar ha glömt bort. Nämligen att det alltid är vi kvinnor som sitter i publiken.
Det är främst kvinnor, 70 procent, som snällt applåderar när Michael Nyqvist och Örjan Ramberg klampar runt i maskeradkläder på Dramatens stora scen. Det är vi kvinnor som masar iväg oss till bibblan för att tålmodigt lyssna på när Carl-Johan Vallgren turnerar runt i småstäder och läser högt ur sina burleska romaner. Och det är vi som köar i timtal för att få se hyllningar till olika manliga popkonstnärer på Moderna museet.
Så låt mig bara påminna om en grej. Vi behöver inte er.
Vi klarar oss alldeles utmärkt utan era två tusen sidor tjocka dagboksanteckningar, återkommande Strindbergfestivaler, magnifika egon och pretentiösa mästerverk.
Men vad skulle hända om vi kvinnor plötsligt började använda vår konsumentmakt? Slutade att köpa era gripande barndomsromaner, bojkottade Svenska Akademiens litterära kanon, lät bli att pröjsa de där Macbeth-biljetterna med våra – ofta alldeles för låga – löner?
Ibland får jag frågan om varför jag har slutat att skriva kulturjournalistik, som jag gjorde i tio år.
Här har ni ett svar. Jag är nämligen evinnerligt trött på att delta i det här. På att sitta och räkna det futtiga antalet kvinnor i litteraturprislistorna och i museernas utställningsprogram. På att behöva jubla över att en enda kvinnlig regissör får en Oscar. Och på att bli anklagad för att plocka fram ”genuskortet” så fort man antyder problemet.
Jamen då säger vi så. Nästa gång står ni där på scenen inför en tom salong.