Sverige är ingen fristat för massmördare
I debatten framstår det stundom som närmast omöjligt att göra någonting åt Islamiska statens vedervärdiga brottslighet utan att kriminalisera terroristresor.
Därför finns anledning att för en stund begrunda ett åtal som i dag väcktes vid Stockholms tingsrätt.
En 60-årig man, numera svensk medborgare, ställs in för rätta misstänkt för folkmord och folkrättsbrott, då han med betydande energi ska ha deltagit i tusentals mord på tutsier i Rwanda 1994.
Åklagare Tora Holsts 15-sidiga stämningsansökan är en studie i bottenlös ondska författad på juridiskt torr prosa.
En massaker vid kommunhuset i Muyria som pågick några dagar. Minst flera hundra civila mördades. En annan massaker på ett berg där flera tusen miste livet. Och ytterligare tre åtalspunkter med mord på ett okänt antal människor.
60-åringen har enligt åklagaren haft "en ledande roll på lägre nivå" och syftet med slakten ska ha varit att helt utplåna en folkgrupp.
Av detta åtal går att dra ett par slutsatser.
1. En signal skickas ut till omvärlden och inte minst till personer som för närvarande är upptagna med att begå krigsförbrytelser: Sverige är ingen fristat för massmördare. Det är viktigt, då det tidigare ha varit lite si och så med den saken.
Enligt uppskattningar för ett årtionde sedan bor i Sverige runt 1000 personer som borde ha ställts inför rätta för olika former av brott mot mänskligheten. Efter berättigad internationell kritik inrättade rikskriminalen en krigsbrottkommission år 2008.
Denna verksamhet har rönt viss framgång. Till exempel har en annan man från Rwanda dömts till livstids fängelse för folkmord.
2. Det är ingen djärv gissning att den i dag åtalade mannen kommer att dömas till livstids fängelse om bevisningen övertygar domstolen.
Redan med befintlig lagstiftning är det med andra ord fullt möjligt att ställa människor som begår den grövsta form av brottslighet som mänskligheten känner till inför rätta.
I debatten glöms detta viktiga faktum ibland bort. En kriminalisering av terroristresor framstår som det enda sättet att rättsligt göra upp med personer som ger sig i väg till Syrien eller Irak.
Sant är att en sådan lagstiftning utvidgar det kriminella området. Men då inga specifika gärningar behöver bevisas – en person som har anslutit till IS kan ha gjort allt från att ha halshuggit journalister och våldtagit kvinnor till att lagt förband på sårade kamrater eller vaktat en byggnad – är straffsatserna måttliga. Maxstraffet föreslås bli två års fängelse.
Någon annan ordning vore lika orimlig som att döma vilken medlem i Hells Angels som helst för mord på någon i Bandidos.
Problemet är att de grövsta brotten i allmänhet går att utreda först då striderna är över. Det är i dag princip omöjligt för svenska myndigheter att bedriva förundersökning i Syrien eller Irak, liksom det år 2004 inte gick att döma mördare från Rwanda eller det på 1990-talet gick att sätta fast förbrytare från de jugoslaviska krigen.
Visserligen dömdes en man i Stockholm nyligen till fem års fängelse för folkrättsbrott och grov misshandel i Syrien, men det berodde endast på att han var dum nog att lägga upp en film från brottet på Facebook.
Det är frustrerande att det är så svårt att döma krigsförbrytare medan brotten ännu pågår. Att de flesta går fria är inte heller optimalt.
Men det är inte omöjligt. Det är svårt, tar tid, resorna till de aktuella länderna för att förhöra överlevande är inte billiga och kräver tålamod. Men det går.
Berättelsen om dagens åtal är även en berättelse om att det någon gång kommer att bli fullt möjligt att ställa även vår tids krigsförbrytare inför rätta.