Krisen är inte ekonomisk - bara moralisk

Skulle Grekland klarat sig bättre om det funnits en balansparagraf?

Jag är med i fem sammanslutningar. Dessa har alla var sin ekonomi att sköta. Tre av dessa sköter sin ekonomi ansvarskännande. Deras respektive skattmästare tar sin uppgift på allvar. De två andra stimulerar till ansvarslöshet.

De fem sammanslutningarna är dessa:

Rivieraklubben. En förening till gagn för 2 800 till Sydfrankrike utflyttade svenskar. Den förmedlar försäkring, ger insikt i fransk politik och arrangerar bouleturneringar. Jag var nyss på klubbens årsmöte. Jag hörde kassören avrapportera: ”Vår ekonomiska ställning är god. Vårt plus har ökat. Vi höjer inte medlemsavgiften.”

En bostadsrättsförening. Högst ordinär. Ett kämpigt år för medlemmarna med stambyten. Men sekreteraren konstaterar: ”Ekonomin i gott skick - för ni medlemmar svarar ju själva för kostnaderna för byten av rör och ledningar.”

Akademien för Cirkuskonstens bevarande i Sverige. 48 ideella galenpannor som vill se dödliga trick under tälttaket och hundar skoja i manegen. Tar – naturligtvis – inte emot kulturstöd eller sponsorpengar. Trots det god ekonomi. Sekreteraren: ”Skickar vi bara ut inbetalningskorten på medlemsavgiften i tid har vi ­alltid pengar i kassan.”

Så enkelt är det. Det är bara att sköta ekonomin och minnas Göran Perssons visdom från 1997: ”Den som är satt i skuld är icke fri.”

Det är inte utan stolthet jag noterar, att alla mina fem barn har bostäder som är deras egendom.

De amorterar och sköter sina lån.

Något annat är otänkbart – utom när det gäller de två andra sammanslutningarna jag tillhör.

Republiken Frankrike. Här bor jag sedan 14 år, betalar min skatt, röstar kommunalt och utnyttjar sociala förmåner. ”Mitt” land. Alla säger att landet befinner sig i ekonomisk kris. Hög arbetslöshet, usel tillväxt och en statsskuld som är 95 procent av landets bruttonationalprodukt. President Hollande var emot dagens ekonomiska nyckelord, austerity, åtstramning. Finansmistern fick ordern. Gasa! Låna pengar. Resultat: minskad tillväxt, fler arbetslösa. Dock har Tysklands Bundeskanzler Merkel nu lärt Hollande läxan: just åtstramning blev räddningen för Lettland, Irland, Portugal och fler.

Konungariket Sverige. Jag är född svensk, svensk medborgare. Svenska är mitt huvudspråk. Medlem alltså. Sveriges statsskuld är 44 procent av BNP. I internationell jämförelse är det en bra siffra. Det stora problemet för Sverige är, mejlar mig min vän, ekonomen Håkan Gergils, att ”vi underinvesterar, vårt bytesbalansöverskott – eller kapitalexport till omvärlden – är 6-7 procent. Och har varit så i över 10 år.”

Jag medger att jag inte förstår allt. Men jag begriper, att det är ändring på gång, när jag i en tv-intervju hör Sveriges ­finansminister Magdalena Andersson om rikets ekonomi säga: ”Det är mycket dystra siffror. Vi lånar 10 miljoner kronor i timmen. Reformutrymmet är noll.” ­Bara att betala räntan på statsskulden kostade i fjol 3,2 miljarder.

Det är då jag tänker: Hur vore det att göra Rivieraklubbens kassör till finansminister i Frankrike och låta Cirkus­akademins kassachef ta över det svenska finansdepartementet?

Jag frågar mig: Varför är det så tjusigt för stater att skuldsätta sig, när vi i våra dagliga liv vet, att skulder är ett helsicke?

Svaret är: Ju mera pengar, ju större maktutövning; då lånar vi. Men jag är övertygad om att jag (och Göran Persson) har rätt, när vi säger att skuldfri är bättre.

När jag bodde i Amerika i början av ­åttiotalet fanns det en grupp, anförd av dåvarande oberoende presidentkandidaten, libertarianen Ron Paul (pappa till nästa års presidentkandidat Rand Paul), som föreslog ett tillägg till den amerikanska grundlagen: ovillkorlig balans i statens budget (lika mycket pengar in som ut). Naturligtvis otänkbart; frågan hanterades ju av politiker med egenintressen.

Men vad hade hänt om Grekland – vars statsskuld är 177 procent av BNP – hade haft en sådan balansparagraf i sin konstitution?

Svar: Det hade gått bättre. Grekland hade sluppit chikanen att blir det andra landet i världen (Argentina var det första) som röstade sig ur den utvecklade världen till att ta en plats i u-världen. Den kan strax tillsammans med Somalia och Zimbabwe sorteras in under rubriken ”failed state”. Detta gläder ingen. Men det gör det lättare att hjälpa – vi står till hands med allmosor, som inte behöver ens ett tack, i stället för att ge lån, som ändå inte återbetalas.

Det grekiska sättet att sköta politik och ekonomi, sedan fascistjuntan 1974 imploderat – i huvudsak under klanerna Papandreou och Karamanlis och krönt med det senaste halvårets vänsterpopulism – innebar att varje röst på ett eller annat sätt köptes genom korruption.

För grekerna har det handlat om det Margaret Thatcher kallade OPM – ­Other peoples money. Resultatet karak­teriseras i en politisk skämtteckning: ”Detta är inte anarki. Det är kaos.”

Denna skandal – nej, jag använder ­inte klyschan grekisk tragedi ännu en gång – uppfattas olika på olika håll.

I Tyskland, som står för stålarna, handlar det om ekonomi. För grekerna är frågan politisk. I demokratiskt hållen folkomröstning sa invånarna, att det är schysst att bluffa sig fri från skulderna.

Båda har fel. Frågan handlar om moral.

Jag läser just nu

...Majgull Axelssons ”Jag heter inte Miriam”, en både gripande och spännande roman om Auschwitz och Nässjö (!), judar, romer och smålänningar. Den skildrar utanförskap och självbedrägeri och gör oss medvetna om Europas smärtsamma och skamliga historia.

Alla svär vi för mycket

...och många kände i veckan igen sig i det brittiska paret som reagerade över den talande docka de köpt på Toys-R-Us och gett dottern Emily i födelsedagspresent. När 2-åringen tryckte dockan på magen jollrade den inte. Den sa: ”Fuck it!” När jag i en ­kolumn för något år sedan  använde många svordomar botade min läsare Sten Edgar Staxäng mig genom att skicka mig Alf Henriksons dagsvers ”Väderleksrapport”:

    ”Ett jävla väder rasar

     i detta jävla land

     för alla jävla masar

     på Siljans jävla strand

     Varenda jävla skåning

     i Malmös jävla hus

     har stängt sin jävla våning

     för stormens jävla sus.

     I Smålands jävla städer

     och Lapplands jävla fjäll

     är det ett jävla väder

     i denna jävla kväll.”

Det var bättre förr

...åtminstone i ­Almedalen. Palmes talskrivare, numera bankmannen Klas Eklund, berättar om de nära band som då fanns mellan politiker och journalister: ”Efter det socialdemokratiska ­seminariet var det en middag där sossarna bjöd journalisterna. Det blev tradition.” Är mutorna ­preskriberade?

Följ ämnen i artikeln