Mensens revolution är inte här än

De slår ner blickarna i golvet. Fnissar. Svarar inte på frågan med ord, men skakar på sina huvuden.

Om de vet vad en binda är?

“Nej.”

Tonårstjejerna sitter på en vävd säng i ett rum med rosa väggar. De intervjuas i Netflix-filmen ”Mens – historien om en revolution” och det är sprickor i väggfärgen bakom dem.

Kanske är det sprickor i deras nekande med.

Kanske vet de egentligen vad en binda är, men de är så upplärda i att inte prata om vare sig bindor eller mens att de helt enkelt säger nej.

Samtidigt är det fortfarande bara 10 procent av kvinnorna i Indien som använder bindor eller tamponger. 10 procent av kvinnorna i världens näst mest folkberikade land, där den totala befolkningen når över hisnande 1,3 miljarder människor.

Ja. Ni förstår ju. Det innebär väldigt många menstruerande personer.

I Indien anses mens däremot fortfarande vara “orent”, ämnet är extremt tabubelagt och bara förra året rapporterades hur unga tonårstjejer tvingades vara avskilda från sina familjer under mensen. De ansågs “orörbara”.

Orörbara.

6 400 kilometer från Indien återuppstår samma oundvikliga skam i annan form. En kollega kommer fram, viskar i mitt öra: “har du en tampong?”. Samtalet lika dolt här, i vad som anses vara ett av världens mest jämställda länder, som hos två tjejer som sitter på en vävd säng i Indien och tittar ner i händerna.

Har vi gjort det, hela samtalet om mens, orörbart?

”Där jag bor så är mens som luft. Finns liksom inte som samtalsämne mellan ungdomarna vilket är jävligt synd.”.

En svensk tonårstjej skriver ett meddelande på Twitter. Hon får medhåll av andra som beskriver mens som ”pinsamt” och ”ensamt”. Några skriver att de känner att det ”i alla fall pratas mer om det nu”.

Men pratar vi om det så som vi borde?

”Det är ett sånt tabubelagt ämne. Man gömmer bindan eller tampongen på väg till toan för man vill inte visa det.”

Samtalet om mens har historiskt alltid handlat om något annat än själva mensen. I tidningsannonser från tidigt 1930-tal ansågs det som ”genant” och kvinnor utlovades ”diskreta förpackningar”. Kvinnor varnades för att både idrotta och ha sex under mens och och i kommande tv-reklamer skulle blodet plötsligt vara blått i stället för rött.

Hela min uppväxt har jag hört människor benämna mens som allt annat än just det. “Grejerna” tror jag är favoritordet hos alla manliga släktingar jag har. Mens har, när jag tänker på det, varit som gjort för att inte pratas om – även när det pratats om.

1919 såldes den första boxen bindor i USA, men det var dyrt, och många kvinnor förlitade sig på trasor i stället. I Netflix-filmen, där två unga tjejer sitter på en vävd säng, pratas det återigen om exakt det. Trasorna. För de har inte råd med annat. Inte möjlighet.

Det är 2019 men vi beter oss fortfarande som 1919.

Med trasor, ”diskreta förpackningar”, viskningar i örat och länder där tabun går så långt att flickor utesluts från samhället för att de anses ”orena”.

Det har gått hundra år i utvecklingen av synen på det som i grunden är början på mänsklig existens och på något sätt känns det som att ingenting har hänt.

”Historien om en revolution” är långt ifrån avslutad.

Frågan är väl egentligen om vi ens har börjat.

Följ ämnen i artikeln