Ideologin är inte levande i politiken

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Att följa den svenska valrörelsen på distans - från sommarön i den finska skärgården - stimulerar inte direkt intresset för vad som pågår. Ren skär kamp om makten är inte så uppbygglig att betrakta om man inte på grund av närhet till bataljen rycks med.

Politiken har dränerats på innehåll på senare år, om man med politik menar en kraftmätning mellan olika idéer och resonemang om hur samhället bör vara organiserat för att omsätta olika värderingar och sociala principer i vardagsverklighet.

Detta har skett i Sverige under Göran Perssons tid vid makten men det har skett i andra länder också. Exempelvis i Finland där det är val nästa vårvinter och där ett dominerande kampanjtema redan låter sig anas, svagt men fullt hörbart och välbekant från andra sidan Ålands hav:

"Allt du kan göra kan jag göra bättre, allt kan jag göra bättre än du!"

"Jo jag kan, jo jag kan jo jag kan!"

Så kunde valmanifesten formuleras med en versrad ur musikalen "Annie get your gun".

Idépolitikens tvinsot är med andra ord inte någon personfråga utan hänger samman med en tidsanda.

Sedan de socialistiskt färgade ideologierna kollapsade i efterskalven från Murens fall har individualism och kommersialism kommit att prägla västerlandets mentala atmosfär, i varje fall dess hårda kärna. Marknaden har brett ut sig på demokratins bekostnad som arena för mänskliga ambitioners möten och det märks i de politiska budskapen liksom också i det urval av människor som söker sig till politiken:

Folk som är mer roade av makt än av idéer och principer selekteras till toppolitiken. Därmed inte sagt att alla toppolitiker saknar alla idéer.

I våra dagar fungerar medierna som ett slags nav i tidsandans hjul: de både präglar, fångar upp och uttolkar strömningar i tiden.

I maktpolitikens epok blir de politiska journalisterna fixerade vid det inneboende dramat i maktrivaliteten mellan blocken. Sakfrågorna i sig bryr sig journalisterna mycket litet om. Det de ger akt på är hur en fråga tar sig ut i Dramat. Det resulterar inte så sällan i usel journalistik där journalisterna tappar sinnet för proportioner i samma grad som de kämpande politikerna.

Att Expressen har gjort stor affär av ett arbete som Mona Sahlins dotter anses ha fått tack vare mamma ministern kan man till nöds förstå även om greppet är otrevligt. Är det ett axiom i den politiska bataljen att sossarna bildar en politisk adel som förser sina vänner och släktingar med otillbörliga fördelar - och att detta är själva anledningen till maktskiftets nödvändighet - så blir förstås en sådan här misstanke relevant att publicera fast den smutsar ned debatten.

Däremot var det en sorgesam uppvisning vi fick se i Aktuellt i fredags då man toppade sändningen med en icke-nyhet om något kristdemokratiskt politikerfrö som hade försökt spionera på sossarnas valkampanj. Tönten hade anmält sig som volontär till partikansliet i akt och mening att lista ut någonting.

Ett sådant här tilltag kunde på sin höjd rendera i en smånotis på någon dagstidnings inrikes sida. I stället fick vi se och höra historien vevas i upprörda ordalag minut efter minut.

Kunde inte låta bli att fantisera om hur många röster sossarna hade vunnit ifall Marita Ulvskog hade lagt upp ett gapskratt vid Aktuellts upphetsade frågor och sagt att det var ju ett lustigt tilltag som måste betraktas som ovanligt korkat till och med för att komma från kristdemokraterna.

I stället brast hon ut i ett skummande indignationsnummer som fick en att undra om svensk valrörelse fullkomligt tappat fotfäste

i realiteterna.

Nå, hela saken hade förmodligen förbigåtts med tystnad ifall sossekansliet valt klacksparken i stället för indignationsuppvisningen när historien uppdagades.

Vilket ytterligare talar för att ett skratt förlänger livet - även politiska liv.

Yrsa Stenius