Tyvärr – det är vanligare än vi kan tro
Minderåriga pojkar som våldtar en tioårig flicka.
Så gräsligt.
Och så mycket vanligare än vad vi tror.
En kartläggning som Socialstyrelsen gjorde 2001 visar att det sker minst 200 sexuella övergrepp per år där förövaren är mellan 12 och 17 år och offret är från noll år och uppåt.
Minst 200 fall, alltså.
Enligt en annan studie kan mörkertalet vara så högt som 80–90 procent. Ytterligare en annan beräkning ger vid handen att det skulle finnas ungefär 100 förövare i varje årskull, alltså 600 varje år mellan 12 och 17 år.
Den läskiga våldtäkten i Linköping är tyvärr ingen unik händelse.
I de allra flesta fall känner förövaren och offret varandra, Ja, det är till och med långt vanligare att de är syskon än att de skulle vara främlingar för varandra.
Men hur ska vi då skydda barn från att våldtas?
Den beska sanningen är att det kan vi inte. Det är den skrämmande insikten som drabbar en när man åker hem från BB med ett litet knytt, säker i sitt babyskydd.
Det går inte att skydda barn hela vägen.
Man kan försöka. Man kan göra sitt allra bästa och lära dem trafikvett, att alltid använda cykelhjälm och aldrig, aldrig någonsin följa med en främmande människa.
Fast sedan händer en sån sak som på skolgården och hur hade någon kunnat förutse det?
”Jamen, lärarna borde ju vara närvarande”.
Jaså, borde de?
Är det verkligen rimligt att övervaka barn varje minut, ens på skoltid?
Jag tycker inte det.
Hur galna hade inte mina barn blivit om jag hade hängt dem i hälarna oavbrutet och kollat dem?
Hur hämmade hade de inte blivit, osjälvständiga och förkrympta?
När skulle de lära sig att själv ansvara för sitt beteende?
Att eländiga saker händer bland barn måste man försöka komma åt på något annat sätt än att förse dem med en ryggsäck i form av en lärare eller förälder.
Men hur, det vet ingen innan vi kan förstå vad som får barn att våldta barn.