Rättegången mot Josefin Nilssons expojkvän hade sett annorlunda ut i dag

Rättsväsendet tog Josefin Nilssons berättelse på allvar.

Men i dag hade mycket gjorts annorlunda och bättre.

En sak är klar:

Om åklagare för 20 år sedan hade kunnat styrka allt som påstås i tv-dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mig för den jag är” hade den förre pojkvännen dömts till ett kännbart fängelsestraff.

I stället sattes rättslig slutpunkt med villkorlig dom och dagsböter i Svea hovrätt.
Ett utfall som det finns både rimliga och sämre skäl till.

På 1990-talet gick Josefin Nilsson, firad artist och skådespelare, till polisen och berättade om ett drygt ettårigt helvete. Hennes före detta pojkvän hade flera gånger misshandlat henne.

Det började, sa hon till utredaren, en julhelg och trappades upp under följande år. Han knivskar henne i armen, hon fick åka till sjukhus och sys. Nytt bråk, nytt sjukhusbesök.

Senare, då Josefin Nilsson lämnade över ett hotbrev hon hade fått, skriver en kriminalinspektör:

”Brevet med ovan text är poststämplat (...) och adresserat till Nilsson på dennas adress med det avvikande förnamnet ’JOSEFUL’ Nilsson”.

Även mannen förhördes. Han nekade till det mesta och anklagade henne för misshandel. Hon delgavs misstanke, men den utredningen lades ner.

Förundersökningen var på ungefär femtio sidor. Bevis samlades in. Telefonsvararband med hotelser. Breven. Läkarintyg på skador.

Men någonting saknas. Människor som kunde berätta om den våldsamma relationen. Varför hördes inte vänner? Syskonen, som Nilsson hade så nära kontakt med?

Kanske fanns det goda skäl till att de inte ingår i förundersökningen. Men jag är övertygad om att mer hade gjorts i dag.

Nästan ett år efter polisanmälan, väcktes åtal för tre fall av misshandel, skadegörelse, överträdelse av besöksförbud och olaga hot.

Numera finns en straffbestämmelse som heter kvinnofridskränkning, som syftar på upprepade kränkningar. Handlingar som var för sig är mindre allvarliga kan tillsammans utgöra ett grovt brott.

Men det är också ett brott som i regel förutsätter att gärningsman och brottsoffer bor ihop eller har bott ihop, vilket Nilsson och pojkvännen inte gjorde. Bestämmelsen hade med andra ord knappast gått att tillämpa om den funnits på 1990-talet.

Möjligen hade det dock gått att döma för fridskränkning, som har samma straffskala.

I tingsrätten dömdes mannen till tre månaders fängelse för samtliga brott han åtalades för. Hovrätten finner tilltro till Nilssons berättelse, men friade honom för två av tre fall av misshandel.

Det är i sig inte upprörande. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap och domstolar måste kunna få komma till olika slutsatser. Annars är det ingen idé att ens ha en rättegång.

Men utfallet hade sannolikt blivit ett annat i dag. Av två skäl.

Åtalet för ett stryptag ogillades eftersom Nilsson under rättegången i hovrätten inte sagt att greppet gjorde ont. Det hade hon däremot berättat i tingsrätten.

Varför sa hon inte det i den andra rättegången? Svaret kanske finns i dokumentären. Hennes syster berättar där att hon inte riktigt orkade fullfölja.

Om huvudförhandlingen hållits i dag hade inte det problemet uppstått. Numera läggs tonvikten vid tingsrätten. Förhören där spelas in och spelas upp i nästa instans.

Den andra anledningen till att jag tror att utgången blivit annorlunda i dag är ett mindre imponerande resonemang av hovrätten.

Mannen berättade under rättegången hur jobbigt han hade haft det. Den massmediala bevakningen hade varit påfrestande, han kunde inte längre gå på krogen utan att få höra kommentarer och det hade demonstrerats utanför hans arbetsplats.

Hovrätten tyckte så synd om stackaren som hade fått utstå detta elände att han slapp fängelse.

Jag har svårt att se att en domstol 20 år senare ens skulle komma på tanken att resonera på det sättet.

Brister saknas således inte. Ändå är min känsla att polis och åklagare tog Josefin Nilsson och hennes berättelse på allvar.