Hårt virke i gamla imperiedynastier

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Filmen i Sveriges Television om den mäktiga familjen Wallenberg koncentrerar sig på affärerna, på skapandet av finansimperiet. Privatlivet figurerar bara i den utsträckning det är nödvändigt för att belysa successionsordning och andra personliga positioner inom stormakten.

Likväl är det privatlivet, det som låter sig anas om familjemönster och inbördes relationer inom dynastin, som är ägnat att komplicera bilden av Wallenbergs och som därmed väcker det djupaste intresset. Särskilt gäller det de personliga förhållandena kring storfursten själv, Marcus Wallenberg jr. Han verkar ha haft uppenbara anlag för despoti – inte bara inom sin professionella maktenklav.

I dokumentären är det i hög grad Peter Wallenberg som för ordet. Det har varit allmänt känt att Marcus Wallenberg behandlade den yngste av sina söner som något katten hade släpat in av olika skäl.

Följaktligen har den gamle Peter inte ett gott ord att säga om sin far i egenskap av far. Själv ärvde han till sist ändå huvudmannaskapet i Wallenbergssfären och fick tillfälle att visa vad han dög till men bitterheten mot pappan lever kvar med oförändrad styrka.

Peter Wallenbergs äldre bror Marc var av allt att döma inte gjord av det virke som stora bank- och industrimän snidas av och han visste om det. Förmodligen visste fadern det också men i brist på alternativ gjorde han Marc till sin efterträdare formellt utan att dock själv släppa tyglarna för en enda sekund.

Fyrtiosju år gammal tog Marc livet av sig. Ingen har någon direkt förklaring till detta men självmordssättet – Marc sköt sig – kan betraktas som aggressivt om det nu inte bara ska ses som manligt.

Marc Wallenberg hade varken självförtroende, viljestyrka eller begåvning nog för att fylla upp faderns sjumilastövlar. Han var en mjukare och känsligare sort som knappast väckte pappans respekt men däremot dennes härsklystnad.

Att göra sorti som Marc gjorde är både en akt av hämnd och av konsekvens. Blir man ständigt förminskad utplånar man sig till sist.

Inom överklassen var (och är?) ett avsevärt mått skoningslöshet inom familjen ingenting ovanligt. Ofta florerade stark rivalitet mellan olika syskon och släktgrenar. Mycket att dela på är svårare än litet att dela på. Mindre ”vällyckade” medlemmar av släktträdet, sådana som varken var rika, vackra, begåvade, charmfulla eller självsäkra fick känna att de inte ansågs duga. Det var inte nödvändigt att äga alla dessa egenskaper – den ena kunde kompensera för den andra – men att sakna alla, att vara inbunden, rädd och grubblande var illa.

Visserligen sörjde släktkänslan för att den som avvek inte direkt kastades ut till vargarna. Men han eller hon svävade inte i okunnighet om att vara misslyckad.

Det ligger i sakens natur att härsklystnad i dessa familjer inte betraktades som någon dålig egenskap. Sådan hade bidragit till släktens sociala avancemang.

Jag minns en replik Olof Palme fällde en gång i ett halvprivat sammanhang då vi kom att prata om vår gemensamma släkt.

Palme var fäst vid sin släkt liksom jag är fäst vid min och han berättade roliga minnen av sin farmor, sin faster och min morfar. Plötsligt blev han emellertid allvarlig och sa: Å, din morfar var ovanlig! Han var så snäll! Du vet, de kunde vara grymma de där människorna.

Jag visste vad han syftade på. Han hade förlorat sin far när han var sex år gammal. Hans mor som var sprungen ur baltisk adel var aldrig riktigt accepterad av sin svärmor, Olofs farmor. Hennes släkt var inte fin nog, hon var inte rik, hon var inte vacker och hon var blyg.

Olof visste vad mobbning ville säga.

Olof Palme själv accepterades av sin släkt. Man beskärmade sig över hans politiska sidbyte. Men han dög. Han var begåvad och framgångsrik nog.

Yrsa Stenius