Jag kan inte skriva längre

”Jag kan inte skriva längre”, klagar jag för min kompis Hanna. ”Alla ämnen är trista.

Tråkigast av allt är det att skriva.” ”Du måste bli arg på något”, svarar Hanna. ”Du skriver bra när du är arg.”

 

Jag tror att det är kört. Ilskan är ute. Sååå 2017. Vem orkar bli arg längre? Jo, jag vet. Jag är gift med en fransman, har en snart trettonårig dotter och en mejladress som slutar på aftonbladet.se, det finns en hel del människor som orkar surna till ibland. Men ändå. Blåser det inte nya vindar?

Jag vill inte gå så långt och kalla det för en vänlig samhällsbris, men kanske är det stiltjen mellan stormvindarna. För de senaste veckorna har till och med de gula västarna börjat se lite uppgivna ut.

Och hur reagerade Sveriges argaste Jimmie på regeringsuppgörelsen? Inte blev han ilsken. Han log bara överseende och sa att resultatet är en fantastisk framgång för Sverigedemokraterna.

Det var kanske en och annan kristdemokrat som talade i affekt, men vad är egentligen quisling-anklagelser i jämförelse med Gamla testamentets hot om insektsinvasioner, sju svåra svältår och offentliga halshuggningar?

Faktum är att inte ens den exempellöst ignorerade Jonas Sjöstedt tuggade fradga. ”Vad roligt att så många intresserar sig för vänsterpartiet”, sa han bara på den första presskonferensen efter Uppgörelsen. Och så log han så vänligt som bara den som vet att han kommer bli Sveriges största arbetarparti kan le.

”Grattis”, såg det ut som han tänkte. ”Till mig själv.” Det finns fler exempel.

 

Hur reagerade Theresa May när brittiska parlamentet röstade ner Brexit-avtalet? Hennes kollegor var ju visserligen vansinnigt arga, men brittiska parlamentariker som skriker känns ungefär lika mycket på riktigt som Fawtly Towers när tysken är på besök, det är den ena kritstrecksrandiga kostymen efter den andra som spottar av ilska (men ändå på ett artigt don’t-mention-the-war vis).

Och Theresa May, som hade alla skäl i världen att gå fullständigt John-Cleese-bananas och börja skrika ”Deutschland, Deutschland über alles” åt de som vägrar att ta konsekvenserna av en folkomröstning som knappast är hennes fel, hon packade bara övernattningsväskan och åkte tillbaka till Bryssel dagen därpå. För att börja omförhandla.

Och alla vi som inte är folkvalda (eller på twitter), vad gör vi? Vi samlar oss till en kollektiv manifestation utan motsvarighet.

Jajamensan! Och vad mobiliserar oss i januari 2019? Inte miljön. Inte försämrade levnadsvillkor för våra utsatta eller krig och
svält. Nej, vi väljer en mer optimistisk attityd och gör ett genrefotografi på ett ägg till världens mest lajkade instagraminlägg någonsin. Hurra för ägg! Och det framgår inte ens av fotot om det är ekologiskt eller inte.

 

Ni kanske tror att det gör mig ARG? Jag menar, det futila, MENINGSLÖSHETEN, osv? Men, nej. Vem orkar bli arg för något så oförargligt? Jag tycker dessutom att Jonas har skött sin roll helt exemplariskt och att inte bara Jimmie har anledning att le.

Vi har en regering! Och jag ÄLSKAR ägg. Ägget är den mest fulländade maten, en symbol för livet, och nej, det blir inte sämre av att det har kommit ur en hönas rumpa, eller att det för tankarna till genomskinliga aborterade kycklingfoster, eller såna där kycklingfabriker där hönorna äter upp varandras fötter.

Jag ÄLSKAR ägg (och har råd att köpa ägg från ställen där man inte gynnar fågelkannibalism). Kokt, stekt, omelett, röra, pocherat… Ingen dag är så ljus att den inte kan bli lite bättre av en maräng. Eller mycket bättre av att man använder den överblivna gulan till att vispa ihop en len äggtoddy. Någon borde förresten bjuda Theresa May på en toddy. Hon kan dricka den till det där jordnötssmöret som hon enligt uppgift (i väldigt många tidningar) lär hetsäta när hon är stressad.

Fast det där om jordnötssmöret... Det gör mig i ärlighetens namn lite… irriterad, ändå. Känns det inte daterat? Att vi pratar om VAD HON ÄTER? Med tanke på genus och patriarkat och allt det där, ni vet. (Tror ni att Churchill höll sitt blodsocker på en jämn nivå? Va?)

SKIT I HENNES DIET! vill jag säga. Men då kommer vi från ämnet. Vad var ämnet? Låt inte 2019 bli meningslöshetens år? Låt oss satsa på pragmatism och medmänskliga kompromisser istället. Och så vill jag lära mig att pochera ägg. Jag ska fråga Hanna hur man gör.