De balla, de nästan balla och töntarna
Tant Tora står vid jättekarotten och slevar upp exakt lika mycket Minestronesoppa till alla högstadiebarn, oavsett om man säger: lite, tack eller kan jag få mer? (som om det skulle någonsin hända, allt är ju så jäkla äckligt). Torra blodpuddingsbitar med lingonsylt, totalt befriad från ett enda lingon, eller hönsgryta med höns som har självdött i äggrännan.
Fast värst var det nog en gång när vi hade biologi och skulle dissekera koögon och Leffe T snodde med sig ett koöga och smusslade ner i Chiliconcarnetråget. Så fick man upp en slev på tallriken med ett stort slemmigt öga.
Men i dag serveras det Minestronesoppa, då får man även lite knäckebröd med färdigskuren hushållsost till.
Några från Pluggårdsgänget skiter i att ställa sig i kön utan går förbi allihop, snappar bara åt sig en ostmacka och går och sätter sig längst bak i matsalen, lutar stolen mot den röda tegelväggen och sitter med fötterna mot bordskanten och spanar ut över alla högstadieungar som är mer eller mindre livrädda att tappa sin bricka.
Ibland, när det händer, blir man bara vanligt utbuad, ibland slänger Pluggårdsgänget pappersservetter doppade i mjölk på en och man måste gå och hämta hink och svabb hos Tant Tora och torka upp själv medan servetterna haglar och man resten av dagen får gå med en svag doft av sur mjölk kring sig.
Väggen mittemot tegelväggen består av en stor ridå som täcker en liten scen där det vid några få enstaka tillfällen faktiskt har spelats en teaterföreställning.
En gång var det en invandrarteatergrupp som spelade en pjäs om folk som blev arresterade utan anledning.
Då gick de ut i publiken och tog upp några av åskådarna och drog in i pjäsen, för att vi elever skulle uppleva det ännu starkare. Fast vi bara applåderade när de satte mussemajjen i tortyrstolen. (Men när Minimange skrek: Krossa knäskålarna på han! blev han utkörd av Paddan.)
Men nu är den vitgråa ridån i solkig canvas fördragen som vanligt och blomsterapplikationerna i färgglad filt gjorda av klass 4B anno 1973 hänger visset med lösa trådar och oidentifierbara fläckar. Nere i högra hörnet på ridån har nåt smarto kluddrat KUKEN! med stora röda bokstäver.
Kön går långsamt framåt. Först står en massa barn packade som sillar och köar till soppan. Sen är det ett tomrum på en meter och där står Boel i smutsorangea snickarbyxor och vitgrå pensionärsblus. En meter bakom henne är det också tomt och sen fortsätter kön proppad med ungar som trängs med varandra.
Om man blir puttad åt Boels håll får man panik. Man vill verkligen inte stå för nära. För Boel luktar. Hon vet att vi viskar det. Boel duschar varje dag och tvättar sig noga med tvål, men det hjälper inte.
Tjejerna i min klass består av tre grupper och har man en gång hamnat i en grupp är det nästan omöjligt att ta sig ur. Överst i hierarkin finns De balla. De balla har en inbyggd säkerhet som oftast består av föräldrar med mycket stålar eller ett utseende som en barnvariant av Barbi Benton. Pia i min klass är barnfotomodell för Polarn och Pyret och Erikas pappa har skivbolag, de har swimmingpool hemma och hon har fått träffa de i Tears och Sparks på riktigt.
Man kan också tillhöra De balla om man är jävligt erfaren, som Smulan som har knullat sen sexan och som röker hemma och har föräldrar som köper ut.
Under De balla finns De nästan balla. Alla i Nästan balla kämpar febrilt för att komma uppåt (genom att första skoldagen efter varje sommarlov komma till uppropet helt förändrade, till exempel med svart läppstift och ny frisyr, och hävda att man att man har blivit mods, men redan efter Minestronesoppan är läppstiftet borta och luggen har blåst tillbaks till sin vanliga plats på lunchrasten). Dagen efter trillar eller puttas man automatiskt tillbaka igen i sin egen fålla.
Nästan balla består av mig, Millo, Cecil och några till.
Längst ner finns Töntarna – med stålbågade glasögon och asgamla föräldrar och som är skitbra i alla ämnen (utom engelskt uttal).
Och sen är det Boel. Hon är inte ens med i Tönt-gänget. Hon finns under töntarna i en alldeles egen ensam grupp. Boel är helt körd. Hon har ingen pappa utan bor med sin tjusiga mamma i en lägenhet vid Lidingöbron.
Att ha en ung, tjusig mamma kan annars vara en liten chans till att ta sig uppåt, nästan lika värt som en trimmad Crescent Compact eller att ha legat med en chilenare på seglarlägret.
Men trots att Boels mamma har rävpäls och vita klackstövlar hjälper det ingenting. Bredvid snitsiga mamman lyser bara Boels pinsamma töntighet ännu klarare. Hon är väl egentligen inte fulare än någon annan i plugget, men hennes kläder!
Hon får bara kläder från Myrorna. (På den tiden var det inte det minsta coolt vintagesnitsigt att ha begagnat. Det var mer som att ha ett par gamla äckliga gubbkalsonger på huvudet.)
Ingen i klassen vill vara med Boel. Man är livrädd att hennes loserstil ska kladda av sig. Det går rykten om att hon har löss också, som hon har fått från sina begagnade virkade västar och lappade Domusjeans. Och loppor! Kliade hon sig inte på armen i kön till matsalen? Man är skitskraj att ens råka nudda henne.
Smulan har berättat för alla oss i Nästan balla att Boel har tjallat för sin mamma att ingen i klassen vill leka med henne, för att hon luktar konstigt. Boels mamma har till och med tagit Boel till skolsystern för att hon skulle lukta på henne och säga om det verkligen stämmer. Men skolsystern kunde inte hitta något fel på henne. Boel luktar helt normalt, sa skolsystern.
Men det gör hon faktiskt inte. Hajar inte den där snåla mamman att det är de beiga secondhandpolotröjorna som luktar? Att Boel luktar sunkig gammeltantsgarderob, och att det är mammans fel som sparar in pengar på sin enda unge. Till sig själv har mamman inga problem med att köpa det allra senaste i Busneltröjeväg och fräsiga handväskor.
När jag och Millo hade hippa och mina föräldrar tvingade mig att bjuda Boel också (trots att jag skrek: Hajar ni inte att ingen vill komma på festen om hon ska komma!) så dök hon upp klädd i senapsgul manchesterhängselkjol med nån stor fläck i arslet.
Som om hon har bajsat på sig, skojade Cecil. Vi skrattade som fan tills Boel gick in på toa och grinade.
När Boel fyllde 18 fick hon plötsligt reda på att hon var mångmiljonär. Boels pappa hade lämnat efter sig en massa stålar till henne när han dog, men mamman hade inte sagt ett ljud om det till Boel under hela uppväxten. Dagen efter artonårsdan flyttade Boel hemifrån. Köpte en egen lägenhet någonstans i innerstan. Jag sprang på henne i rulltrappan på NK för några veckor sen. Hon såg väldigt glad ut. Hon luktade gott.