Vi ville, vi kunde – men vi gjorde det inte
I min studentmössa står en hälsning från min klassföreståndare.
”Du ville och du kunde, men du gjorde det ej.”
Jag brukar fundera på det där: varför jag inte ens bemödade mig, slutade vid minsta motgång.
Så ser jag om ”Fucking Åmål”, 80-talisternas urberättelse.
”Jag är hellre glad nu än om 25 år”, säger oskulden Agnes med tårar i ögonen.
Hon avslöjar mig, som vanligt.
Och inte bara mig. Det där citatet säger allt om vår generation. Vi som skulle ha belöning nu, nu, nu – Carpe diem-generationen.
Vi blev individualister som spottade på allt från föreningsliv till socialdemokrati. Bara jag, jag, jag.
Vi stoltserar med att ”Lejonkungen” är den bästa Disneyfilmen. Att ingen julkalender kan trumfa ”Sunes jul” och ”Mysteriet på Greveholm”. Och att Zlatan är vår och inte er.
Men allt det där är fluff. Det unika med oss är att vi föddes i skarven: det där glappet mellan DDR-Sverige och valfriheten; mellan skogsporr och internetporr; mellan hembränt och smuggelvodka. Mellan att cykla en halvmil för att fråga om ens kompis är hemma och att skicka ett sms.
Det är som att förlora oskulden. Från att ena dagen inte se några utvägar till att andra dagen tro att allt är möjligt.
Vi visste att vi kunde bli vad som helst. Kanske var det själva problemet.
För vi mötte ingen friktion på vägen. Vi blev partiledare innan 30. Vi läste ”Fittstim” och blev tokfeminister, prenumererade på ”Slitz” och blev fuckboys.
Vi klistrade stjärnor under ögonen och klädde oss i sjömanskostymer i tron om att Håkan Hellström bara sjöng för oss.
Men vi ifrågasatte aldrig varför vi kunde göra det. Glappet vi föddes i blev en förbannelse. Vi fattade inte varför murarna föll. För oss blev friheten en självklarhet, nästan en naturlag.
Allt vi kunde göra, alla känslor vi tilläts känna. Vi förstod inte – och förstår inte – att vi var en del av någon annans kamp. Vi var tamagotchis, elektroniska husdjur som programmerades för att förverkliga våra föräldrars drömmar.
De kunde inte broila sig in i riksdagen eller sväva utanför könsnormerna. Politiken handlade inte om identitet, den handlade om överlevnad. Och ville de dejta en främling fick de skicka en insändare till lokaltidningen.
Väntan för dem var att bida sin tid. Väntan för oss var att spela Snake.
Så vallades vi fram, alltid medströms. I tron om att jobb skulle vara nöje, inte nytta och att jaget betydde mer än laget.
Det sägs att vi är den första generationen som kommer att få det sämre än våra föräldrar. Blir det så kommer vi hitta ett sätt att skylla ifrån oss, som jag gör nu.
För när vi mötte verkligheten slängde vi oss i soffan och tyckte synd om oss själva, precis som Agnes i ”Fucking Åmål”.
Inte strax. Nu, nu, nu. Hellre ensam än lycklig med nån annan.
Valfriheten, då? Jo, vi tillät våra vänner att tänka fritt så länge de tyckte exakt som vi gjorde. Hade vi fått bestämma hade vi byggt murar igen. Eller vänta nu, det gör vi ju.
Vi kunde inte hantera friheten, eftersom vi curlades med den. Vi ville och vi kunde, men vi gjorde det ej. För vi trodde att någon annan skulle göra det åt oss.
Kanske är vi som Agnes: vandrande vålnader mitt mellan två världar.
De sista oskulderna. Men också de första att bära skulden.