Reagan är bäst i presidentserien
Det är medan jag packar väskan för en längre Amerikaresa som jag rannsakar mitt morbida intresse för presidentval i USA.
Jag är intresserad av alla val, till och med de ryska. Men de amerikanska valen är de bästa. Valrörelsen i Amerika är ett maratonlopp i vilket deltagaren ska sprinterspurta en gång i veckan. Den långa, granskande, hätska valrörelsen vaskar fram varenda relevant detalj om kandidaterna – alla hans fel och brister. Donald Trump är bara ett exempel i floran, men mera uppmärksammat därför att han är en sociopat, en nukleär laddning av vulgaritet, obildning och illvilja.
I debatter (som den i måndags morse) resulterar kampen i de mest gastkramande situationer sedan Nero i Colosseum släppte ut lejonen mot gladiatorerna. För att överleva måste politikern vara en hybrid av världsförbättrare och showman. Han måste ha sunt förnuft, får inte stjäla och måste stå till tjänst när tv visslar. Det var Ronald Reagan som sa: ”Politik är det näst äldsta yrket i världen – och jag har lärt mig att det har mycket gemensamt med det äldsta.”
Själv är jag gammal nog att minnas min första kontakt med det amerikanska presidentämbetet: den sorgliga nyheten våren 1945 om president Roosevelts död. Jag var nio år och minns att jag tänkte: Snart är kriget slut (det visade sig vara en fråga om tre veckor) och han får inte vara med och bestämma vad man ska göra med Hitler. Så synd!
Duellerna om Vita huset har sedan kommit som på radband. Men riktigt högg de inte tag i mig förrän hösten 1960; Kennedy mot Nixon. Båda kandidaterna var unga, 43 respektive 47 år. Jag bodde i Paris, jobbade på ett internationellt magasin som hade en redaktion med många amerikaner och jag hade börjat läsa New York Herald Tribune. Valvakan hölls, om jag minns rätt, på Amerikanska handelskammaren. Jag var 24 år, ganska valpig men också hyfsat allmänbildad och jag drack mitt livs första glas Jim Beam. Det var pirrande jämnt mellan de två kandidaterna; Kennedy vann till slut (med 49,7 procent mot Nixons 49,5). Men, har det efteråt sagts, Kennedy hade inte klarat det utan valfusk.
Av cyniker lärde jag mig att i Chicago får du rösta även om du ligger under en gravsten. I West Virginia räknades fler röster än det fanns röstberättigade i området. När valresultatet till slut kom var det tidig morgon och vi gick i Hallarna och åt gratinerad löksoppa. Beskäftigt sa jag: ”Utgången betyder ingenting. Kandidaterna tycker ändå samma sak. I Amerika finns ingen skillnad på höger och vänster.” Heliga enfald. Men jag har lärt mig bättre. Skillnader finns alltid, inte bara mellan Trump och Hillary. Kennedy, som helgonförklarades redan före sin död, är hågkommen för invasionsförsöket på Kuba. Nixon, som i en comeback blev president åtta år senare, öppnade vägen till Kina och gjorde i förhandlingar med Ryssland kalla kriget mindre frostigt.
Vem var den bättre av de två?
Från 1972 har jag följt nästan alla presidentval på plats, under primärvalen, i slutspurten eller från start till mål. Du skildrar hjältar och skurkar, idealism och cynism, populism och elitism, skandaler och överraskningar. Tack vare att du saknar partibok kan du för dig själv (men avstå från att skriva det) ogenerat välja din favorit, demokrat eller republikan. Jag satte 1972 den milde George McGovern före den dolske, paranoide Nixon – och McGovern fick värre spö än någon i historien. Men Nixon gick därefter in i sitt Watergatemörker och fick anledning att säga: ”Inget tv-framträdande kräver så mycket förberedelse som en liten läcka.” Han tvangs slutligen att fly från Vita huset och betraktas, trots sin utrikespolitiska begåvning, som den största uslingen i den amerikanska presidentlängden. ”Att vara politiker”, sa demokraten Eugene McCarthy, ”är som att vara fotbollstränare. Du måste vara tillräckligt smart för att begripa spelet – och tillräckligt dum för att tycka att det är viktigt.”
Men karisma är det som oftast fäller utslaget. 1976 stod valet mellan Gerald Ford, som ersatt Nixon, och Jimmy Carter. Carter hade visserligen ingen karisma, men Ford hade ännu mindre. 1980 stod Carter mot Reagan – och Reagan som avfärdats som ”en b-skådespelare” blev en a-president. Han sänkte både skatterna och kommunismen. Han ställde upp igen 1984, då mot Walter Mondale. Det blev den största slakten i presidenthistorien. 1988 var det Bush den äldre mot en snabbtänkt men småvuxen Dukakis. Bush, som hade stil, segrade. Han mötte 1992 den intelligente slyngeln Bill Clinton, som vann och 1996 tog kål också på den bitske Bob Dole. Clintons beskäftige vicepresident Al Gore förlorade 2000 mot den i grunden sympatiske Bush den yngre, som 2004 också besegrade John Kerry. Slutligen hade vi 2008 den elegante, svarte, balanserade och intelligente
Obama som slog ut McCain och 2012 Mitt Romney.
Vem av dessa har varit bäst? Svar: Reagan. Vem har haft mest tur? Clinton. Vem har skänkt mest behag? Obama.
Det är stora skor för Trump och Hillary att fylla.
Jag läser just nu …
… en roman ur en genre som är romantisk men sliten: Parisskildringen.
Det går tretton på dussinet (tänk på Hemingways ”En fest för livet”).
Men Britta Röstlund, en svenska som har bott i Paris de senaste
15 åren, har i ”Vid foten av Montmartre” ett originellt grepp. Den utspelas till stor del i arabisk och muslimsk miljö. Hon skildrar den med värme, humor och insikt. Intrigen (eller rättare intrigerna) är bra och Röstlund lyckas i sina dialoger.
Systembolaget …
… öppnar nya butiker och oftast hamnar de intill en Icabutik, ofta i Icas fastigheter. Är det något skumt i det? Nej. Ica vet att att de får bättre försäljning av att ligga nära Systembolaget. Systemet kan förhandla sig till lägre hyra. Dock vore det ännu mera praktiskt om Ica inne i sin butik hade tre, fyra hyllor med viner som vi kan lägga i samma kundvagn som våra grönsaker och korvar. Så är det i Tyskland, Danmark, Storbritannien och många andra länder.
Skandal…
… ska det vara att finansfamiljen Wallenbergs framgångsrika företag Investor fyller 100 år och bjuder in statsminister Löfven till kalaset. På gränsen till mutbrott, morrar mutlagsexperten Thorsten Cars. Totalt fel. Skandal vore det om vår statsminister inte bjöds in. Det vore ohövligt.