Jämlikhet är grunden för elitens prestationer

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

I Luthers och jantelagens Sverige kan man inte bli rik på vanligt hederligt arbete. Där är det lotto, hasard, spekulation och så naturligtvis internationell och kommersialiserad toppidrott som gör folk till mångmiljonärer - människor med avancerade yrkesambitioner göre sig icke besvär.

Ja, denna orimliga ordning påtalas ofta när folk i ord och skrift förfasar sig över de konsekvenser långt gående egalitära strävanden har haft för politik och samhälle i Sverige.
Att bygga ett jämlikt samhälle innebär att man undviker att skapa strukturella system som befäster uppkomsten av klyftor.

I dag är jämlikhetsidealen inte på långt när lika kanoniserade för gemene svensk som de var en gång på sjuttiotalet - och gudarna ska veta att det går att bli rik på både det ena och det andra i Sverige nuförtiden - men fortfarande stöter man på dessa mer eller mindre indignerade kommentarer om rikedomens nyckfullhet när utjämningsmålet i den svenska skattepolitiken diskuteras.

Möjligen har det legat ett korn av sanning i de ovan nämnda fraserna om man begränsar sig till att betrakta lönearbete i Sverige. Rätt välbärgad har man alltid kunnat bli med hjälp av ett högt värderat yrke och i dag blir man på gränsen till förmögen exempelvis i administrativa toppositioner i samhället, men det är sant att skatten på arbete uttryckligen har syftat till att trycka ihop en alltför dramatisk inkomstspridning. Det har skett för att den väv som social gemenskap vävs av inte ska bli försedd med alltför många gapande revor, för att inte samhället ska visa sig från så olika sidor för olika befolkningsgrupper att den ene omöjligt kan känna igen den andres verklighet.

Ser vi däremot till entreprenörer, snillrika företagare och imperiebyggare så har rikedomar tilllåtits uppkomma och växa under hela socialdemokratins århundrade. Inte minst under det egalitära sjuttiotalet då såväl familjen Rausing som Ingvar Kamprad började samla i ladorna på allvar.

I Dagens Nyheter förundrar sig ledarsidans chef Niklas Ekdal över att ett Sverige som verkligen bemödade sig om att bli jämlikt intill den kompakta jämntjockhetens gräns trots allt har lyckats frambringa individuella storstjärnor på idrottens område, som guld-, silver- och bronsmedaljörerna vid friidrotts-VM i Paris. Egentligen borde ett land som så litet premierar individuella prestationer inte lyckas frambringa dessa elitexemplar. Att så sker beror på att de unga på tvärs mot egalitetsidealen identifierar sig med framgång och "hjälteprestationer" och sålunda skaffar sig motivation att prestera själva, menar Ekdal.

Att barn härmar förebilder och upplever idrottens segrare som sådana är naturligtvis sant, världen över och sedan lång tid tillbaka. Men det förklarar inte att just Sverige är en stormakt inom många idrottsgrenar.

Den svenska modellen, dominerad av socialdemokratin, stod för en mycket mer komplex syn på egalitet, konkurrens och individuell framgång än dess kritiker vill förstå.

Att bygga ett jämlikt samhälle innebär att man undviker att skapa strukturella system som befäster uppkomsten av klyftor, stora skillnader i levnadsstandard och livsmöjligheter. Därför är det inte meningen att lönesystemet ska vara så konstruerat att det konsekvent spottar miljonärer i ena ändan och fattiglappar som blir problemfamiljer i den andra. Ett samhälles inkomstfördelning ska inte se ut så.

Däremot finns det inget skäl att kväsa människors dröm om att bli utvalda i något avseende, exempelvis som lyckostar som vinner på lotto eller spel.

Produktionsordningen i Sverige har i praktiken byggt på konkurrens med institutionell framgång och individuell rikedom som belöning. Det har den egalitära traditionen så småningom svalt därför att systemet inte producerar strukturell ojämlikhet i ett vitt perspektiv medan framgångens män och kvinnor har bejakat ett slags samhällskontrakt, en skyldighet att dela med sig av sitt goda.

I det egalitära Sverige har det aldrig upplevts som kontroversiellt att den folkfostrande massidrotten också frambringar eliter med höga konkurrensambitioner. Massa och elit förutsätter varandra och stimulerar varandra. Bland annat därför är svenska toppidrottare sällan superegotrippade divor utan lagmedvetna och generösa mot andra i sin framgång.

Ett jämlikt samhälle producerar ett brett skikt framgångsrika individer.

Yrsa Stenius