Än en gång ska mord leda till livstid

Publicerad 2017-08-31

Livstid som normalstraff för mord.

Låt oss hoppas att utredningen som justitieminister Morgan Johansson i dag tog emot inte leder till samma fiasko som förra gången lagen skulle skärpas.

Ylva Norling Jönsson, lagman vid tingsrätten i Helsingborg, föreslår i sin utredning att mördare som i dag döms till mer än 14 års fängelse ska dömas till lagens strängaste straff.

Mordparagrafen ska skrivas om och innehålla följande två meningar:

”Den som berövar annan livet döms för mord till fängelse på livstid. Om omständigheterna inte påkallar livstidsstraff får rätten i stället dömda till fängelse på viss tid, lägst tio år och högst arton år”.

Översatt från juristprosa betyder denna lagtekniska lösning att mördare får räkna med livstid om det inte föreligger förmildrande omständigheter, som exempelvis att gärningspersonen utsatts för en provokation eller lider av en psykisk störning.

Det återstår dock att se om lagändringen kommer att få önskad effekt. Den första meningen är tydlig. Men den andra är något luddig. "Om omständigheterna inte påkallar..." kan av domare komma att tolkas annorlunda än vad lagstiftaren tänkt sig.

Utredaren är medveten om problemet och föreslår att det i lagens förarbete förtydligas under vilka omständigheter ett tidsbestämt straff ska användas.

Kanske räcker det. Att jag inte känner mig helt säker beror på den infekterade konflikt som har pågått det senaste decenniet mellan den lagstiftande och den dömande makten om synen på hur mord ska bedömas.

En strid där politikernas insatser mest har framstått som en svart fars.

Den 30 mars 2007 dömde högsta domstolen en man som hade mördat sin fru till tio års fängelse och slog fast att livstid skulle förbehållas "de allvarligaste fallen".

Det var en klok dom. Livstidsstraffet, som på 1970-talet i det närmaste var avskaffat, hade kommit att utdömas allt oftare. Och inlåsningstiderna blev längre och längre.

Om lagens strängaste straff plockades fram regelmässigt fanns inget kvar att ta till då någon långsamt torterade ihjäl en medmänniska.

HD satte ner foten. Riksdagen kontrade med att höja det längsta tidsbestämda straffet från tio till 18 års fängelse. Även det var klokt. Tidigare fanns bara tio år och livstid att välja på och skillnaden i antalet år bakom murarna för olika mördare hade helt enkelt blivit för stor.

Men förra justitieministern Beatrice Ask ville mer. Mördare skulle i regel dömas till livstid och utredning tillsattes.

Att lagrådet, myndigheten som ska granska lagförslag innan de träder i kraft, varnade för att den nya mordparagrafen var så uselt skriven att den kunde leda färre livstidsstraff hindrade inte riksdagens majoritet från att 2014 anta lagändringen.

Så gick det som det gick. För ett drygt år sedan var det första mordet med den nya paragrafen uppe i högsta domstolen. Justitieråden förklarade suckande att lagen var skräp och dömde en mördare till 16 års fängelse.

Det är mot bakgrund av denna dom som justitieministern har tillsatt en ny utredning.

Förklaringen till denna blocköverskridande politiska straffskärpningsiver står inte att finna i brottsutvecklingen. Det dödliga våldet har nämligen minskat sedan 1980-talet. Visserligen noterades en ökning 2015 och 2016, men två år är en för kort period för att slå fast att trenden har vänt.

Inte heller lär straffskärpningen ha en preventiv effekt. Den som mördar vet att han eller hon begår det allvarligaste brott en människa kan begå och att straffet kommer att bli mycket hårt. Mördaren struntar i det.

Politikerna vet att det ligger till på detta vis och brukar därför motivera den här sortens straffskärpningar med den ”allmänna rättskänslan”, ett diffust fenomen som vi i själva verket inte vet mycket om.

Men detta sagt hoppas jag att lagstiftaren lyckas bättre denna gång. Det vilar ett löjes skimmer över de senaste årens piruetter.

Mord är någonting mycket allvarligt. Det är även livstidsstraffet.