Rasister och journalister samlades kring sylten

Syltnyheten blev en del av berättelsen om det moderna Sverige. Eller om man så vill: det sönderfallande folkhemmet.

Det skrivs inga sånger om Ragunda kommun.

Nyhetsflödet brukar man inte heller dominera, eller ens figurera i. Jämtlands minsta kommun har mest varit känd för landets högsta kommunalskatt.

Sedan sjuttiotalet har denna avfolkningsbygd i Norrlands inland förlorat 40 procent av sina invånare. På hemsidan nämns att det nu går två invånare per kvadratkilometer, med det frustande tillägget: ”Så det finns plats för fler!”

Om det ändå händer att utsocknes medier kommer, då är kommuninvånarna vana vid att det slutar i apokalyptiska foton på igenbommade affärer eller radioinslag från tomma parkeringsplatser.

Men så hände det plötsligt. Ragunda kommun var överallt. Skvätte runt i nyhetsflödet hela helgen.

Det handlade om sylt och pannkakor.
Under onsdagens kommunfullmäktige handlade ett av besluten om tillbehören i hemtjänstens matlådor. Skulle sylt och rödbetor följa med? Det var inte direkt en ödesfråga.

Östersunds-Posten rapporterade: ”Ingen sylt till de gamla”.

Några dagar senare var det en riksnyhet. I lördags hade Aftonbladet rubriken: ”Drar in sylten på de gamlas pannkakor”. Dagens Nyheter skrev: ”Pensionärer nekas sylt till pannkakor”. Nästan som en visklek.

De rasistiska nyhetssidorna följde efter. Pannkakorna blev en perfekt illustration för deras världsbild. Nu ska våra äldre inte ens få sylt till pannkakorna! Men flyktingarna ska minsann ha gratis platt-tv!

Det var egentligen bara ett problem med nyheten.

Den stämde inte.

På tolv minuter tar jag reda på motsatsen. Kommunalrådet Terese Bengard svarar redan efter fyra signaler. Hon låter lite trött.

– Vi nekar ingen av våra pensionärer sylt. Vi har bara ändrat om i distributionen av sylten.
Så här är det: Pensionärerna ska få välja sylt själva. Enligt hemtjänstens personal äts den medföljande sylten sällan upp. Många av pensionärerna har dessutom hemgjord sylt. Till den som ändå vill ha ska hemtjänsten köpa den sylt som önskas.

En nyhet som på sin höjd kan intressera specialtidningar inriktade på kommunala matlådor.

Nu blev den istället en del av berättelsen om det moderna Sverige. Eller om man så vill: det sönderfallande folkhemmet. En av få berättelser som rasister och journalister enas om.

Från båda läger omhuldas idén om ett land som likt tågstationen i Ragunda vittrar sönder. Jag har också en osund dragning till den där storyn. Kanske har alla människor det. Fantomsmärtor efter ett Sverige som inte längre finns.

Terese Bengard säger avslutningsvis att hon hoppas att Ragunda i framtiden ska uppmärksammas för något annat. Själv kommer jag att tänka på kommunens många vattenverk. Och att man någon gång i mitten av sjuttiotalet hittade ben från en mammut här.

Vilket för övrigt är sant, om det nu intresserar någon.

Beryktade orter

För en kommun av Ragundas dignitet finns annars vanligtvis två sätt att nå riksmediernas rampljus. Antingen fostrar man en fotbollsspelare som likt en Magnus ”Ölme” Johansson glidtacklar in orten i människors medvetanden. Eller så drabbas man av en nationell tragedi, ett dubbelmord eller en flygplanskatastrof, lex Åmsele eller Gottröra.

Ragunda <3 Thailand

Förutom mammutfynd och vattenverk ska det också nämnas att Ragunda är vänort till Bangkok. Kommunens kontakter med Thailand går ända bak till 1897 när kung Chulalungkorn var på besök efter en inbjudan från Kung Oscar II. Till minne av den plats där kungen åt en måltid har man uppfört en minnesplats som går under namnet ”Thailändska paviljongen”.

Följ ämnen i artikeln