”Jag är alltid beredd att bli motbevisad”
Publicerad 2017-02-28
Han har kallats ”glamorös, ung, pro-kapitalist”.
Nu blir Johan Norberg kolumnist i Aftonbladet.
– Jag vill nå den största och bredaste publiken för att stöta och blöta mina tankar.
Du beskrivs som en nyliberal som arbetar för kapitalism och globalisering. Det är inga klassiska Aftonbladet-ämnen precis.
– Vi lever i ett helt nytt klimat där folk inte bygger upp sina åsikter i höger- och vänsterpaket. Man hittar nya allianser – och nya fiender också.
Vilka är dina främsta fiender?
– För min del, i fråga om invandring och globalisering, kan de vara från vänster men också en Trump-höger. Lite överallt. Slutenhetens vänner finns ju i alla partier.
Washington-Post har beskrivit dig som en ”glamourös, ung, pro-kapitalist”. Vilket stämmer bäst?
– Ha, ha. Pro-kapitalist stämmer fortfarande, ung är jag inte så säker på, men vi har ju en bra fotograf här så kanske blir jag glamorös i dag.
Den 43-årige debattören med bland annat en filosofie magister i idéhistoria är författare till ett 15-tal böcker översatta till 15 språk. I "Den svenska liberalismens historia" skriver han om hur Lars Johan Hierta och Aftonbladet liberaliserade 1800-talets Sverige och tvingade svenska myndigheter att acceptera pressfriheten.
– Hierta är en av mina stora hjältar och att jag börjar skriva här kan man väl se som ett blygsamt sätt att hedra hans arv och förstärka hans frihetliga anda.
Redan 2005 fick du pris för Sveriges bästa politiska blogg. Vad gör dig så bra på åsikter?
– Jag höftar aldrig till på känn utan försöker ge bakgrund och sammanhang, och jag är van vid att alla är emot mig vilket gör att jag inte har behövt hänga med för att tidsandan svänger.
Vem är världens skarpaste tänkare, tycker du?
– Jag hade en ofantligt stor respekt för nyss bortgångne Hans Rosling, men om jag ska nämna någon annan så Steven Pinker, en kognitiv evolutionspsykolog som studerar mänskligt beteende.
Vem har du själv fått din slutledningsförmåga ifrån?
– Pappa var historiker och mamma lärare. Vi hade ständiga diskussioner och debatter vid middagsbordet, om allt. Och fick veta att man fick argumentera.
Vad är det modigaste du skrivit?
– Varför jag tycker att vi ska legalisera narkotika, i alla fall modigt inför mina föräldrar och mormor. Men jag står fast vid det, särskilt nu med alla gängkrig som slåss om svarta marknaderna.
Har du någonsin haft fel?
– Ja, jösses, Usch ja. Och bytt åsikt om mycket. Jag är alltid beredd att bli motbevisad.
Har du filat på någon oväntad infallsvinkel på Trump?
– Den ena är att jag har svårt att tro att han överlever en mandatperiod.
Hur kommer han att tackla det, tror du?
– Total meltdown. Han kommer väl att peka ut någon i närheten som lurat honom. Den andra infallsvinkeln är att jag tror det var bra att han blev vald nu. Om Clinton hade blivit illa omtyckt, då hade Trump och högerpopulisterna kunnat organisera sig bättre till nästa val och tagit fram en farligare och mer disciplinerad kandidat. Nu blev Trump vald och kan sjabbla bort allt.
Vad gör du när du inte tycker saker?
– Läser.
Inte drejar eller åker skidor? Inget liv?
– Ha, ha. Jag spelar tennis och jag går mycket på konserter och musikfestivaler.
Enkät bland våra kolumnister
- Varför ska man läsa dig?
- Av alla andra Aftonbladet-kolumnister – vem läser du helst?
Jan Guillou, 73, Stockholm:
– Därför att det blir allt mer sällsynt med vänsterskribenter bland Aftonbladets kolumnister.
– Staffan Heimerson eftersom han skriver bra och gör det som är svårast för en kolumnist, nämligen att variera sig.
Johanna Frändén, 35, Paris:
– Jag kommer inte på något svar som inte är skrytsamt och jag är för väluppfostrad för att skryta, till och med på befallning.
– Hjälp, läser säkert en handfull varje vecka, men är extra glad åt Natalia Kazmierskas återkomst efter föräldraledighet.
Oisin Cantwell, 52, Stockholm:
– För att jag förhoppningsvis har någonting att tillföra.
– Jan Guillou. Kunnig, påläst och inte sällan underhållande.
Robert Aschberg, 64, Stockholm:
– Läsarna vet bäst.
– Jag läser de flesta, blandningen berikar. Malin Wollin, som skriver med helt annorlunda perspektiv, överraskar ofta.
Patrik Lundberg, 33, Malmö:
– Jag kan leverera hundra argument, men bara ett är sant: Min kärlek till det svenska språket.
– Natalia Kazmierska. Hon har en magisk förmåga att se detaljer som ger en ny bild av helheten. Inte minst är hon en av landets bästa stilister.
Lena Mellin, 62, Stockholm:
– Förhoppningsvis för att lite bättre förstå vad och varför olika saker händer utan att det är alltför ansträngande.
– Natalia Kazmierska missar jag sällan. Hon skriver lättillgängligt och ofta om saker som jag inte har någon större kännedom om.
Staffan Heimerson, 81, Nice:
– Du ska 1) njuta av mitt språk, 2) få en tankeställare av min ultraliberalism och 3) uppskatta att jag så ofta tar er med till spännande och exotiska miljöer.
– Jan Guillou. Visserligen är han ett förstenat 68-spöke med socialreaktionära åsikter. Men han skriver snyggt och argumenterar så skickligt att han är en njutning. Jag gillar Lena Melins robusta klokskap. Jag tycker att Robban Aschberg bjuder på fascinerande udda upplevelser.
Olivia Svensson, 38, Stockholm:
– För att jag ibland har tur, eller kul, när jag tänker.
– Andrev Walden för hans mystiskt sammansatta hjärna och Frida Söderlund för att hon blivit en stark och viktig röst för en yngre generation.
Sofia Olsson Olsén, 51, Solna:
– För att hänga med i vad som rör sig i huvudet på chefredaktören och utgivaren för Nordens största tidning. Det är en utmanande tid för den oberoende journalistiken och det finns alltid mycket att både problematisera och resonera kring där.
– Oj, vilken fråga. Jag läser så klart allihop och just nu är jag speciellt nyfiken på våra två nya kolumnister.
Ehsan Fadakar, 34, Stockholm:
– För att förstå hur digitalisering, algoritmer och personliga flöden påverkar grundpelarna i vårt demokratiska samhälle.
– Läser alltid Kerstin Weigl för hennes enorma erfarenhet inom de ämnen hon skriver om. Kunskap är the shit.
Kerstin Weigl, 57; Stockholm:
– Jag är efter 34 års reporterliv fortfarande inkännande och ganska klok. Räds inte att pröva det som faller mig in: hedersvåld eller en ministers frisyr.
– Lena Mellin gör sig aldrig till och Peter Kadhammar är aldrig tråkig. De kan sina ämnen.
Natalia Kazmierska, 37, Stockholm:
– Jag vrider och vänder på saker så att du antingen blir skitförbannad på mig, eller får dig ett gott skratt. Det ska vara roligt att läsa kolumner.
– Johanna Frändén, för att hon stillar min eviga längtan efter Paris, romantik och klockrena formuleringar.
Peter Kadhammar, 60, Stockholm:
– Inget är svårare än att skriva utan klyschor och förutbestämda meningar, det är svårare än att bygga ett hus, konstruera en bil eller dirigera en symfoniorkester. Jag försöker. Jag vill lära mig hur världen fungerar och litar inte på dem som säger sig veta.
– Allan Fagerström, en av den svenska pressens finaste och vassaste stilister. Han dog 1985 så jag vill också tillfoga en synnerligen levande: Kerstin Weigl.
Frida Söderlund, 25, Stockholm:
– För att det kommer att kännas. På något sätt eller alla sätt. I bland igenkännande och ibland obekvämt. Så är det bara. Och jag duckar aldrig för att lyfta hur det är att vara ung tjej eller icke-man i Sverige i dag. Bara det skapar känslor, om något.
– Jag läser alltid Natalia Kazmierska. För att hon har förmågan att sätta fingret på något jag inte ens visste att jag själv tyckte eller tänkte. Hon hittar den där magiska detaljen i någonting större och hon gör det med aktualitet, tydlighet och personlighet. Hon är helt enkelt så fruktansvärt bra.
Andrev Walden, 40, Stockholm:
– Den frågan ställde jag mig många gånger innan jag slutade göra det och började skriva i stället. Fick en liten kris nu när jag får frågan så det kanske inte blir någon kolumn på lördag.
– Oisín Cantwell är ovärderlig för sin samtid. Det saknas inte kolumnister som pekar med hela handen om kriminalitet och juridik men Oisin använder den där handen, som är dokumenterat rak, för att peka på fakta och efterlysa lugn. Och lugnet behövs mer än något annat i det här hetsiga, killgissande, vedergällningsfixerade och reaktionära klimatet som odlats av det-går-åt-helvete-rörelsen.
Malin Wollin, 38, Kalmar:
– För att min lägstanivå alltid är skyhög. För att jag är rolig. Och för att jag bor i Kalmar och således representerar den lilla bit av Sverige som ligger utanför Stockholm.
– Patrik Lundberg, eftersom han är en begåvad bonnläpp som älskar att kokettera med sin töntighet. Precis som jag!