Kändiskrängt käk – där blir det nej tack
Bert Karlsson kränger pannkakor i Dafgårds namn.
Anna Skipper prånglar sojakorv i egen regi.
Suck!
Det känns inte helt hundra, om jag uttrycker mig milt.
Visserligen har kändisnamn på mat ett förflutet långt tillbaks med Bullens pilsnerkorv.
Men, och det är ett viktigt men, så var Erik ”Bullen” Berglund inte bara skådespelare utan också utbildad och duktig kock med meriter från både Claridges i Paris och Grand i Stockholm.
Han visste liksom vad han gjorde när han lät sätta sitt namn på korven.
Hur Bert Karlsson gått från semmelfrossare till rådgivare för ett av Sveriges största matföretag på två år är en gåta.
Liksom hur Anna Skipper, som såvitt jag vet bara drivit ett café ett kort tag innan hon blev algmorsa i tv, plötsligt skulle kunna utveckla egna storköksprodukter.
Det här säger hur illa det står till med svensk livsmedelsindustri och svensk handel.
Men jag vet inte exakt vad det säger.
Kanske att industrin inte har en susning om vad de pysslar med och tar första bästa kändis som kommer förbi för att få några råd på vägen.
Eller att leverantörerna inte står för någonting utan är just så populistiska som de har visat sig när de trodde att vi bara ville ha billig mat.
Handeln ska också ha sig en spark där det gör som ondast eftersom de drivit som förlista vrak på lågprishavet utan att ställa ett enda krav på sina leverantörer förutom att de ska sänka priset.
Inte har jag stött på en enda butik som velat berätta något alls förutom vad käket kostar, Cajsa Warg i Stockholm undantaget.
Alltså står vi här i ett kaos där industri och handel knatar omkring som nackade höns utan att ha en idé om vad de ska ta sig till.
Resultatet för oss konsumenter blir desperata kändislanseringar, panikslagna matmärkningar och förfärliga nya produkter.