Samtalsterapi enklare än feministiskt uppror
För den som är sugen på att tjäna storkovan bjuder jag härmed på ett tips: skriv den stora guiden till självhjälpsdjungeln. En självhjälpsbok för alla oss som behöver hjälp med att hitta rätt bland självhjälpsböckerna.
Häromdagen stod jag förvirrad i bokhandeln framför en sådan hylla, dignande av titlar som ”Mindfulness i vardagen”, ”Finn din energikod” och ”Att älska livet”. Jag vill absolut inte håna människor som tampas med bekymmer och försöker komma till rätta med dem genom att inspireras av Kay Pollaks livsglädje.
Men problemet är att psykosnacket inte bara blivit en kassako för obskyra bokförlag och en uppsjö av mysko kärlekscoacher.
Det håller på att ta över hela samhällsdebatten.
Var man än vänder sig står det en terapisoffa där, redo för ältning av barndomsminnen, anknytningsteorin och överjaget.
Ta till exempel filmen ”Svinalängorna”, som just nu visas på bio. Den bygger på boken med samma titel av Susanna Alakoski, en knäckande historia om utanförskap, alkoholism och fattigdom bland finska invandrare i 70-talets brunmurriga miljonprogram.
Men det konstiga är att filmen ”Svinalängorna” inte alls handlar särskilt mycket om sociala orättvisor. Regissören Pernilla August har nämligen skrivit om manuset.
I hennes version återupplever huvudpersonen Leena förträngda barndomstrauman och bearbetar sin dåliga relation till modern. Alla som haft med hjärnskrynklare att göra känner igen de freudianska undertonerna – filmen har bara blivit en enda lång psykoanalytisk session.
När man lämnar biosalongen är man inte förbannad över klassamhället. Man vill bara ha en kopp örtte och kleenexservetter att torka tårarna med.
På samma sätt är kampanjen ”Prata om det”, som började på twitter och spreds till tv-soffor och tidningar, en form av offentlig samtalsterapi snarare än ett feministiskt uppror. Vittnesmålen som publicerats här innehåller allt från vidriga incestupplevelser – som kanske borde vara föremål för professionell behandling snarare är ryggdunkar i sociala medier – till anekdoter om halvtrista fylleligg. ”Om vi inte kan berätta, gör vi våld på oss själva” enligt journalisten Johanna Koljonen, som ligger bakom rörelsen.
Men gör vi verkligen det? Vad löser vi genom att göra världen till en divan för utgrävningar av det egna psyket? I stället för att exempelvis namnge dessa förövare, anmäla dem eller kräva samtyckeslagar?
Ett annat förslag på en blivande bestseller skulle förresten kunna vara den här boken: ”Vägen ut ur självhjälpsträsket”