Jag är befriad av min dator-detox på Kuba
Jag är på detox.
För den avgiftningsprocedur jag ålagt mig är Kuba – det lilla landet på den stora ön i Karibien – ett gott val. Sannolikt det bästa, om vi bortser från Nordkorea.
Nix. Det är inte kröken jag är i färd med att dra ner på (ehuru detta som idé inte vore helt befängt). Det är heller inte tobaken jag vill bli kvitt. Jag rökte min sista cigarett i oktober 1971. Och narkotika? Icke, jag knaprade min sista Preludin på Tetleys tehus på Karl XII:s torg, när jag låg i lumpen. Det var 1956. Jag rökte några marijuanacigarretter hösten 1959. Risken att bli slav var liten. Tillgången på marijuana var begränsad på min kusins bondgård i södra Halland.
Händelserna ligger mer än femtio år tillbaka i tiden. Synderna är glömda och förlåtna.
Min avgiftningskur gäller nu i stället mitt it-beroende. Det är för jävligt. Det slukar all min tid.
Först en deklaration. Jag är teknikoptimist. Jag ser datortekniken och it som historiens största uppfinningar - i klass med elden och hjulet. Jag sitter en vanlig dag vid Macen från 07:50 till 18:00 med avbrott för frukost och lunch samt bulletiner i nyhetskanalerna BBC World News, Sky, al-Jazeera, CNN, France 24 och Bloombergs.
Jag förstår om ni skakar på huvudet. Det är inget försvar att jag är en nyhetsjunkie. Så mycket news – och i stort sett samma news i alla sex kanalerna – behöver ingen. Utom en addict.
Framför datorn är jag i princip disciplinerad. Jag läser mina cirka 40 mejl om dan, besvarar dem som ska besvaras men är tack vare en brandmur skyddad mot spam. Det mest jag får är handplockad god läsning ur amerikanska, brittiska, danska, tyska och norska tidningar och tidskrifter. Det är ett privilegium att ha tillgång till denna skatt. Jag scrollar genom sju–åtta tidningar. Det borde gå i ett nafs. Det gör det inte. Jag pejstar och spar. Jag googlar. Jag är dum. Jag googlar på sånt som jag redan kan.
Och just som jag säger mig, att nu är det dags att få tummarna ur arslet och börja skriva –reportage, en tyckare som den här eller ett kapitel i en bok – så är klockan fem och BBC kallar och sen är den sex och det är är det dags för lilla drajjan.
Hur har det kunnat bli så här? Jag får ju ingenting gjort.
Svar: It-beroende. Den franska filosofen Descartes sa: ”Jag tänker. Alltså är jag.” Dagens variant lyder: ”Jag loggar in. Alltså är jag.” Utan ditt lösenord är du ingen. Det är inte märkligt att i Amerika och Frankrike har det dykt upp detox-kliniker för mobiltelefonberoende på samma sätt som jogging-avvänjningsklinker gjorde goda affärer när jogging- och maratonhysterin på nittiotalet var som värst.
Friskis & Svettis lämnar plats för Fuskis & Slappis.
På tankesmedjor med krävande verksamhet för huvudet är det obligatorisk med dagliga it-fria timmar; utan dem blir medarbetarna oförmögna att följa upp sina tankegångar.
En kompis frågade: ”Är du en sån som kollar dina mejl ofta?”
”Nej”, svarade jag. ”Bara var tionde minut.”
Men notera: Jag är ingen nörd. Jag är inte med och tramsar på Facebook, jag vet inte ens hur man öppnar ett konto. Mina katter förbli anonyma och skonas från att hängas ut på Instagram.
Ändå försvinner dagen.
Det var då jag unnade mig en månadslång resa till Kuba. Plötsligt är jag i ett praktisk taget it-befriat samhälle. Fidel och kompani stannade klockan 1959. Landet har inte vaknat upp till en verklighet med datorer och internet.
Jo, wifi finns på de dyraste hotellen. Det kostar 80 kronor timman och conciergen sa uppriktigt: ”Jag avråder … Vi tappar linjen, det är bara en massa avbrott.”
Kubas egna ungdomar är välkomna under uppsikt till ”telepuntos”, statliga internetkaféer men kan bara titta på utbildningsprogram. På Hotel Parque Central skinnas de om de släpps in. De får betala 250 kronor – en månadslön – för en halvtimme på nätet.
Så ni förstår hur jag känner det. Befriad! Det är i dag sextonde dagen som jag inte varit inne på nätet.
Min isoleringskordong bröts dock just nu av ett sms. Det var en rapport om en mig närstående kvinna, familjens yngsta barnbarn, en sju månaders flika.
Sms:et löd: ”Inez kryper. Men bara baklänges.”
Jag svarade: ”Duger gott. På Kuba är bakåt och framåt samma sak. Fidel hälsar.”
Jag läser just nu…
… i huvudsak resehandböcker eftersom jag rör mig på Kuba. Jag har sagt förr i samband med resor i andra länder: ”Lonely planet” är en kulturgärning för resenärer. Cool och kunnig, detaljrik och distanserad, genialt redigerad med sina poängrika faktatutor. Som det hette i American Express-annonserna: Don’t leave home without it.
Föräldrar får döpa…
… sina barn till vilket namn de vill. Så är det i Frankrike. Men en domare kan skona barn från namn som de senare i livet kan få lida av. Alltså sa en domare nej till namnet Nutella. Så löjligt. Nutella klingar bra, liksom Bregott, Frosties och Ettans snus.
oto:
Ett efterlängtat livstecken…
… kom från ”På håret”-humoristen Stefan Grudin, som på vägnar av Ansvarsnämnden för Myndigheters Bestående skickat ut ett antal regler för myndigheters agerande. Den här, till exempel: ”Vårdgarantin förstärks genom att garantin vårdas bättre. Undantag föreligger om man inte blir frisk, då gäller inte garantin. Är man inte nöjd, kan man få sjukdomen tillbaka. Vård kan dock alltid köpas för pengar. Då gäller dock garantin endast priset.”