Rädda poliser skjuter först och frågar sen
Göteborgskravallerna i juni håller sakta men säkert på att foga sig till raden av trauman - för att nu använda stora ord - som skakar den svenska barnatron "sådant händer inte hos oss" - en tro som för övrigt har varit fullt motiverad.
Rädda poliser skjuter först och frågar sen
Före den gränslösa öppenhetens tidevarv fanns ingen anledning att tro att vissa saker skulle inträffa i ett välordnat samhälle som det svenska, där relativ jämlikhet, måttfullhet och balans har insupits med modersmjölken och där högst vanliga människors säkerhet har varit en viktigare angelägenhet för myndigheterna än skyddandet av samhällets toppar.
I dag är den tiden förbi. Modeföreteelser från hela världen väller in över Sverige på en gång, "i realtid" och våldsbenägna massors korkade gruppdynamik exploderar på svenska gator liksom i Genua och Nice.
Nu ska hela kravallförloppet utredas under ledning av förre statsministern Ingvar Carlsson och även om det i regeringens direktiv uttryckligen sägs att meningen inte är att leta syndabockar så får man anta att av polisen begångna eventuella fel ska påtalas. När det är gjort är det viktigt att ta reda på vem som ytterst är ansvarig för felen.
I likhet med flesta andra reagerar jag med avsky inför de maskförsedda stenkastarna och vandalerna som under pretentiösa ideologiska paroller för krig med polisen för krigets egen skull och jag hyser stor respekt för de fredliga demonstranter som faktiskt såg det som sin uppgift att hålla demonstrationerna rena från dräggen men som naturligtvis stod maktlösa inför dem som för död och pina skulle slåss varhelst ett slagsmål gick att få till stånd.
Situationen för de demokratiskt sinnade demonstranterna är i dag inte riktigt jämförbar med läget för trettio år sedan då FNL-demonstrationer och andra drog genom de svenska storstädernas gator och våldsförespråkarna relativt bestämt hölls utanför. Då hade de olika ideologiska grupperingarna fortlöpande koll på varandra och förde ett slags dialog. Nu ligger det i våldsverkarnas strategi att inte låta sig identifieras vare sig under eller mellan slagen.
Om de maskerade demonstranterna väckte obehag så gjorde de maskerade poliserna det också. Och att vissa poliser maskerade sig är efter Janne Josefssons inslag i tv:s Uppdrag granskning ostridigt.
En annan för polisen graverande omständighet känner vi numera också till med all önskvärd säkerhet.
När skottet föll mot den demonstrant som skadades livsfarligt var han på väg bort från poliserna och utgjorde i det ögonblicket inget akut hot mot någon. Säkert var han på väg efter fler stenar men om inte tv-bilderna är klippta på något absolut ohederligt sätt är det svårt att av dem utläsa att polisen befann sig i ett så utsatt läge att skarpa skott var motiverade.
Hur kommer det sig att svensk polis över huvud taget börjar skjuta skarpt mot en skara demonstranter som inte var beväpnade med skjutvapen? Skarpa skott mot en folkmassa är ju den sista nödvärnsutvägen, inte den första.
Under de senaste veckorna har vi i medierna fått ta del av vissa avsnitt ur polisens eget utredningsmaterial och då fått veta att många av poliserna kände sig illa eller felaktigt förberedda på den situation de kastades in i.
Eller för att tala klarspråk: När de svarta hoparna började formera sig och stenarna började hagla blev poliserna skiträdda och visste inte vad de skulle ta sig till.
Rädda poliser skjuter skarpt. Skjuter först och frågar sedan. Så ligger det till.
Och varför var poliserna så rädda då? Jo, för att den polisledning som hade förberett polisinsatsen i Göteborg hade missbedömt sitt uppdrag och aldrig räknat med riktigt allvarliga bråk. Uppenbarligen hade de utkommenderade poliserna inte fått någon träning i hur man handskas med ett eskalerande förlopp och hade strängt taget inte heller utrustning för att successivt trappa upp det egna försvaret.
Så när visiren och batongerna inte räckte till blev nästa steg skarpa skott på måfå.
Det ska bli intressant att få utrett hur det kommer sig att polisledningen på både lokal- och riksnivå var oförberedd på en situation som de varnats för av medier och kolleger i över ett års tid.