Dumbo lämnar scenen för gott
MONTE CARLO. Jag var i bil på väg till Furstendömet Monaco, när ett e-mejl dök upp i min Iphone. Det löd:
”Slutet nära. Skynda hit!”
Mejlet var från en vän i New York.
Vi delar ett intresse. Han citerade ett AP-telegram: ”Ringling circus elephants to retire in may.”
Denna nöjesinstitution har sedan 1882 med köpet av sin första indiska elefant, Jumbo, kallat sig ”The greatest show on earth”. Nu pensionerar den själva symbolen för stor cirkuskonst, elefanterna.
De elva aktiva elefanterna drar sig tillbaka till cirkusdirektören Alana Felds 200 tunnland stora Center for Elephant Conservation, beläget mellan Orlando and Tampa i Florida, där redan 31 cirkuselefanter emeritus lever dagdrönarliv.
”Sista föreställningen med elefanter hos Ringling brothers and Barnum & Bailey äger rum i maj”, mejlade min rapportör i New York. ”Jag köper biljetter.”
Så kallade djurrättsaktivister har hetsat fram beslutet. De har redan lyckats i Holland och Belgien, där parlamenten på grund av politisk aktivism för djurs rättigheter, anförda av militanta veganer, förbjudit elefanter på cirkus. (I Sverige förbjöds rovdjur i slutet av 50-talet, elefanter har vi, utan förbud, inte sett på tiotals år.)
Jag suckade.
Det är klart att man kan ta bort elefanterna från cirkus.
Men – det är som att slopa sopranen i operan La Traviata.
Det går. Men det är fel.
Det finns en etablerad definition på vad som är cirkus: ”Om det inte finns hästar är det inte cirkus.” Elefanter (och lejon och tigrar) är för cirkushabituéer kronan på verket.
Jag fick någon timme senare anledning att begrunda frågan ytterligare då jag satt i vad som verkligen är The greatest show on earth, Festival international du cirque de Monte Carlo med dess 40-årsjubileum och en kavalkad av världens främsta cirkusartister.
Två kvällar bjöd 60 nummer i sammanlagt nio och en halv timme. En fröjd som pågår tio dagar i rad och inte slutar förrän i morgon! En orgie med akrobater och ekvilibrister, jonglörer, flygande trapetsartister, clowner och breakdansare, kineser, ungrare, fransmän, ryssar, argentinare, portugiser, ukrainare och vad ni vill.
Bäst var elefanterna.
Med en hjärna mycket större än människans (5 kg) vet elefanten att skydda sin integritet. Den har, säger uppslagsverket, ”förmåga att samarbeta för att lösa problem, tillverka enkla redskap, visa medkänsla för sina artfränder, m m”.
Tester har visat att de - som enda djur utom människan - känner igen sin egen spegelbild och alltså har ett självmedvetande. Elefanter hjälper skadade elefanter, de sörjer döda familjemedlemmar. Elefanten är djurvärldens klokaste varelse.
För en cirkusdressör och hans djurskötare är det en fråga om samarbete, ofta kärlek. Dressören vet att han hanterar ett dyrbart djur (den äter 150 kg gräs om dagen och står för en årskostnad om en halv miljon kronor).
Tanken att en elefant skulle missskötas är lika trolig som att en 14-årig hästtjej skulle vara elak mot sin pålle.
Bara med förståelse, tålamod och bananer kan en dressör få den 27-åriga elefanten Kimba att på order i rätt ögonblick trampa ner en gungbrädas ena sida så att artisten - en snygg vitklädd 19-årig tysk pojke - på andra sidan skjuts i luften, gör en trippel saltomoral och landar på den 33-åriga elefanten Nandas madrasserade rygg.
Den som är dum mot en elefant straffas. Elefanten glömmer aldrig en oförrätt. Johan Vinberg, som är Sveriges främsta auktoritet på cirkuskonsten, berättade i mellanakten i Monte Carlo för mig att i Amerika har på hundra år åtta personer dödats när rovdjur, lejon och tigrar anfallit dem.
Men under samma tidsrymd har 200 människor dödats av elefanter.
En missnöjd elefant har kraft att sätta bakom känslan: den väger ofta mer är 4 000 kilo och har en mankhöjd om tre meter. Det är alla dessa elefantens egenskaper som gör den till en så utomordentlig cirkusartist. Den står för det mångtusenåriga samspelet mellan människa och djur. Som turist har ni nog i Thailand sett elefanter transportera timmer och i New Delhi arbeta på byggen.
De som arbetar med elefanter är som vi andra som har katter och hundar: vi älskar dem. Vi följer helgonet Fransiskus av Asssisis bud: ”Vår första plikt mot våra enkla syskon, djuren, är att inte skada dem. Men det är inte nog. Vi har ett högre uppdrag - att tjäna dem när de kräver det. Om vi har människor som utesluter några av Guds varelser från vårt beskydd och vår omtanke, så har vi människor som gör detsamma mot sina medmänniskor.”
Jag läser just nu …
… en makalös självbiografi, ”Pour me”, av den 61-årige brittiske journalisten AA Gill. Gill är en institution i brittisk press, så elegant, så träffsäker, så elak. Han är vass tv-kritiker, skoningslös och humoristisk krogkritiker och sin tidnings stjärna för exotiska utrikesreportage. Han har sagt: ”Fakta är vad pedantiska tråkiga människor har i stället för åsikter.” Han lämnar ut sig och berättar om sina gräsliga konstnärsår fram till det han fyllde 30: Kröken, heroin, fylleångest och delirium.
Karin Lennmor …
… har i nära 40 år försörjt sig på att i Svensk Damtidning lalla om kungligheter. Som chefredaktör har hon nu kommit ut som republikan. Jag gissar skälet: Hon vill bli fiiiinare när hon ska göra en radiopod med Helle Klein, chefredaktör för Dagens Arbete. Nu fattas bara att den prästvigda Klein tar avstånd från Gud och Marx.
De bästa städerna …
… att besöka 2016 har korats av Resehandboken. Se upp, säger jag, och sätter mina betyg inom parentes (fem är bra, ett är dåligt). 1. Reykjavik (1, många fyllon.) 2. Mexico City (2, kass mat). 3. Söul (4, spännande men svårt med engelska), 4. Ljubljana (3, söt stad, sura människor). 5. Wroclaw, (3, Krakow och Warszawa är bättre). 6. Nashville (5, jisses som det låter). 7. Amsterdam (3, mycket att se men träiga människor). 8. Hull (1, ja England är alltid kul men Hull har inte på listan att göra). 9. Vancouver (2, överskattat, regnigt). 10. Agra (3, naturligtvis för Taj Mahal men i övrigt håll för näsan).