Semesterns bästa beslut när jag raderade Twitterappen

Uppdaterad 2018-10-22 | Publicerad 2018-08-07

Jag började med Twitter i februari 2009 och älskade det direkt. Det korta formatet, de oväntade samtalen, direktkontakten med folk jag kände till men aldrig hade träffat. Och det var roligt när folk gillade och delade det jag skrev.

Det är nästan tio år sedan nu. I början av den sommar som nu går mot sitt slut bestämde jag mig för att radera Twitterappen på mobilen. Det var semesterns bästa beslut.

I boken ”10 arguments for deleting your social media accounts right now”, skriver den amerikanska internettänkaren Jared Lanier ett kapitel om hur samtalet i kommentarsfält och sociala medier på subtila sätt ändrar folks personlighet. Hans egen också.

”Jag kände ett slags konstig, lågintensiv vrede koka inombords. Eller så kände jag ett slags absurd glädje när folk sa att de gillade vad jag skrev, även när det var uppenbart att de inte hade läst det ordentligt”, skriver Lanier om hur han reagerade på de kommentarer han fick på krönikor i en stor amerikansk nättidning.

Lanier beskriver det som att vi alla har ett inre troll inombords, som lätt aktiveras. Själva syftet med plattformar som Facebook och Twitter är umgänget, relationerna till andra. Därmed blir också jakten på social status central. Det bidrar till ett beteende som handlar om att få bekräftelse, söka likes och delningar. Det beteendet påverkar i sin tur både vad du skriver – och till slut även hur du mår och uppfattar dig själv.

”Efter ett kort tag, så märkte jag att jag skrev saker som jag inte längre riktigt trodde på för att få beröm av läsarna. Jag skrev saker som jag visste att folk ville höra – eller motsatsen – eftersom jag visste att det skulle uppröra många och ge starka reaktioner”, skriver Lanier.

I somras beslutade sig en av USA:s mest kända politiska journalister, Maggie Haberman på New York Times, för att sluta med Twitter. Hon bevakar Trump och Vita huset, och har gjort sig känd för sitt extremt flitiga Twitter-användande som varit en viktig kanal mellan henne och läsarna. Men nu gick det inte längre.

”Elakheten, polariseringen, den intellektuella ohederligheten och sexismen är på rekordnivåer. Det har blivit en plats dit människor som är upprörda över något annat går för att mata sin vrede” skrev Haberman i en text som handlade om varför hon lämnade plattformen.

Jag har inte raderat mitt konto, men när jag tog bort Twitterappen på telefonen så gick jag från att kolla mitt flöde 10-15 gånger per dag till en. Jag känner igen mig i både Laniers och Habermans beskrivningar. Jag blev mindre arg, mindre uppjagad, mindre störd på idiotiska provokationer. Jag läste fler böcker och löste fler korsord. Jag tror att jag tänkte fler egna tankar.

Jag är medveten om att det finns många olika Twitter, och att varje flöde är unikt. Men mitt Twitter – med stort fokus på svensk och internationell politik – har successivt förändrats under de här åren. Det har blivit hårdare och mer aggressivt. Det finns fortfarande många röster som jag uppskattar, men särskilt i mitt förra yrke som ledarskribent så blev miljön i stort sett omöjlig att hantera.

Jag är inte ensam om min upplevelse. I våras publicerade brittiska Amnesty en studie där de undersökt hur 1 100 kvinnor uppfattar Twitter. Slutsatsen var att dödshot, våldtäktshot, rasism, homofobi och transfobi är vanligt förekommande, och särskilt drabbar kvinnor. Undersökningen visar att Twitter ofta reagerar långsamt på problem som rapporteras, och många gånger inte agerar alls. Av de 1 100 kvinnorna var det 78 procent som sa att de inte kan uttrycka en åsikt på Twitter utan att mötas av grova förolämpningar eller hot om våld.

På Twitter finns politiker, debattörer och journalister. Där sätts agendan för nyhetsinslag, morgonsoffor och ledartexter. De mekanismer som Lanier beskriver fortplantar sig på så sätt in i det det offentliga samtalet. På Twitter är de flesta rasande, är man inte det när man börjar så blir man det efter ett tag. Lägg till detta att plattformen manipuleras och utnyttjas för propaganda, och du får ett slags aggressiv och hatisk skrattspegel av offentligheten. Det farliga är att plattformen inte bara speglar våra sämsta sidor, utan också påverkar oss mer på djupet. Detta samtidigt som många fortfarande tror att det är en neutral och värderingsfri plats.

Det är inte svårt för en enskild person att lämna Twitter. Men det stora problemet är hur samhället och politiken påverkas. Jag börjar allt mer luta åt att politiken och demokratin skulle tjäna på att vi alla raderade våra Twitterkonton och hittade en annan form för att samtala med varandra.

Följ ämnen i artikeln