Enbart färglösa kvinnor får respekt – det är svart på vitt
Det är lite trist att artisten September har bytt namn, eftersom hennes musik passar en regnblank höst.
Men mest upprörd är jag över omslaget till hennes nya skiva.
Varför måste kvinnor gå i svartvitt för att bli tagna på allvar?
Jag minns exakt när jag hörde September, alias för Petra Marklund, första gången. På ett lattefik med beige skinnsoffor i Warszawa spelades hennes förtvivlade ”Cry for you” i bakgrunden. Min polska kusin undrade förvånat om jag inte kände till September, en superstjärna, och dessutom svensk?
Men i Sverige var det tyst. Kanske för att Septembers skivor oftast inte recenserades, och när de blev uppmärksammade avfärdades som ”tuggummipop”.
Här i Aftonbladet skrev man inget förrän plattan Dancing shoes kom 2007. Den fick två plus. Musiktidningen Groove hånade den som ”konservburksmusik”. Irriterande dunk, smaklös som tofu, sprejat med teflon, lät andra omdömen om Septembers nattklubbssvarta dansmusik genom åren.
Men så hände något.
Det handlade inte så mycket om hennes medverkan i tv-programmet ”Så mycket bättre” som om Petra Marklunds covers på Svenska Mäns Musik. Nämligen låtar av Plura och Petter.
Nu var det ingen som pratade om tuggummipop längre.
Hade hon inte förresten ganska bra röst, den där September?
För några veckor sedan kom så nya albumet Inferno, skrivet av en annan Svensk Musikman med pondus, Jocke Berg från Kent. Och i medierna blev det genast annat ljud i skällan. Fintidningar som DN och Svenska Dagbladet delade ut toppbetyg.
Vemodigt, ärligt och vuxet, hette det plötsligt.
Det hela gör mig lite konfunderad, för jag har lyssnat på Inferno flera gånger nu, spelat låtar som ”Händerna mot himlen” och ”Aska i vinden” på repeat, joggat runt höst-Stockholm med skivan i lurarna.
Och jag kan inte höra det.
Jag kan inte höra exakt vad som gör den här skivan så otroligt mycket mer intressant och viktig än Septembers förkrossande desperata röst i ”Cry for you”.
Min enda förklaring till hyllningarna nu är således skivomslaget, som är kornigt och svartvitt. Precis som omslagen till de senaste skivorna av Kylie Minogue, Rita Ora, Loreen, Adele och Rihanna, för att ta några exempel.
Det vet man ju, att en färglös kvinna är en kvinna som får respekt.